Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 52. Muraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
— Du menar väl, medan jag var nog godmodig att ofta se
genom fingrarna med dig och af korta ditt beting.
— Nå ja, gamla kamrater emellan är ju sådant alldeles
själfskrifven
— Kramer, vi ska inte tala därom vidare.
— Hvarför inte? Här hör oss ju ingen. Jag hade smugglat
undan en samlad styfver, och dig hade jag anförtrott, hvar en liten
biförtjänst kunde erhållas. Du stack åt mig mången ölhalfva i stället
för vatten, och inte så sällan fick jag en nubbe med godt tilltugg.
Den kosten var inte att klaga på, och därför uthärdade jag utan
svårighet, tills man godvilligt åter lät mig gå.
— Men var nu tyst, Kramer! Har du kommit hit för att
förehålla mig min godmodighet och bereda mig obehag? Tänk
bara, om direktörn händelsevis ginge förbi och hörde det!
— Prat! Han hör ingenting.
— Nå, jag vill då med det samma gå in till honom, sade
vaktkonstapeln.
— Men hvarför då? Hvad vill du hos honom?
— Jo, jag måste fråga honom, om han gifvit dig något
uppdrag, och hvad du egentligen ska’ uträtta här.
— Åh,’ prat! Den, som frågar mycket, blir ofta vilseledd.
Jag vet besked, så vi behöfva inte alls besvära direktörn.
Smedberg såg tämligen misstroget och forskande på Kramer.
— Nej, sade han. Så fort, som du tror, går det inte. På
eget bevåg kan jag inte tillåta dig börja arbeta här, i all synnerhet
som det, hvilket du vill göra, enligt mitt förmenande är alldeles
onödigt.
— Nej, hör du, Smedberg, du är då verkligen allt för slafviskt
omständig. Du kan ju vara glad, om jag ställer kakelugnen i
ordning åt dig; du behöfver ju inte betala det.
— Just därför, Kramer, måste jag först tala med direktörn;
ty om jag på eget bevåg läte dig arbeta här, så måste jag också
betala det. Men det har jag då sannerligen ingen lust med. Så
mycket förtjänar man inte, så att man har råd att kasta bort sina
pängar alldeles i onödan.
— Du är väl riktigt ängslig för, min käre Smedberg, att jag
kunde komma med en väldig räkning?
— Det är inte ensamt det, svarade vaktkonstapeln. Korteligen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
