Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 15. Hos eremiten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
— Må ske! sade han. Ert barn lefde efter födelsen; det blef
er frånröfvadt af er man.
— Det lefver. Mitt barn lefver, jublade Lilly. O Gud, jag
tackar dig för denna solglimt af din nåd; af hela mitt hjärta tackar
jag dig. Så har då mitt lif åtminstone ännu det„höga, heliga
målet att sträfva till återförening med mitt barn, och sedan — sedan
har jag att fylla mina modersplikter mot den arma, djupt
beklagansvärda, hjälplösa lilla varelsen.
Med blicken riktad uppåt satt hon där i bädden med händerna
sammanknäpta till bön.
Hon icke endast liknade, nej, hon var ett helgon, i det hon
nu ur djupaste djupet af sin själ med moderlig ifver bad för sitt
barn, hvilket nu efter doktorns ord liksom blifvit födt på nytt.
Tyst, alldeles tyst var det i rummet, hvari grefvinnan Lilly
var en fånge.
Det var, som sväfvade en fridens engel helt tyst genom
rummet, som böjde han sig ned öfver, välsignade och kysste den
bedjande modern.
Ur denna sin andakt blef Lilly plötsligt uppskrämd af ett gällt
skrik, som liknade ett nödrop, och som tycktes komma från ett
bredvidliggande rum i detta 9å hemlighetsfulla hus.
Förskräckt for Lilly upp.
— Hvad i Guds namn var det, Elias? Är då ert hus ett
fängelse, i hvilket äfven andra olyckliga människor sitta fångna?
utbrast hon och stirrade förfärad på doktorn.
— Låt inte på något vis störa er af det, fru grefvinna!
svarade med en snabb beslutsamhet läkaren. Kvinnan, som nyss skrek,
är er beskyddares, fader Elias’, syster, som har svåra plågor. Hon
gick att möta sin bror, emedan han dröjde så länge, när han
hämtade mig till er. Därvid föll hon omkull och vrickade foten, och
det gör naturligtvis mycket ondt.
— Ja, så är det, försäkrade äfven gubben.
— Då är hon väl i behof af läkarhjälp?
— Jag har redan gifvit henne förhållningsregler. Mera kunde
jag för tillfället inte göra, ty plågorna kan jag naturligtvis inte
befria henne från.
Lilly kände sig lugnad af denna förklaring. Hon fortfor nu:
— Herr doktor, ni har liksom återgifvit mig lifvet genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
