Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den dramatiska filmen som konstart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ledsamt nog synes filmdramat alltför ofta skatta åt motiv
av dylik eller liknande innebörd. Det rör sig gärna med
starka och kraftiga affekter, dels på grund av den stora
publikens missledda smakriktning och primitiva instinkter,
dels och i all synnerhet på grund av sin brist på språkliga
uttrycksmedel. Rättvisan kräver dock det medgivandet, att
filmdramat visst icke är ensamt om sitt skattande åt den
dåliga smaken. Talscenen är tyvärr icke heller alltid vad
den borde vara: en nationell kulturskola, en konstens
helgedom, där folket borde få mottaga impulser till utvecklandet
av sina bästa och högsta anlag. Ofta tyvärr förfelar den
denna uppgift ända därhän, att även den i många fall rent
av urartar till »en verklig lastens förskola» och i andra till
ett institut för råhetens och fördummelsens uppammande.
Och att den även skattar åt det ohyggliga, ha vi fått en
ledsam påminnelse om genom uppförandet på vår främsta
dramatiska scen av ett skådespel, där en äkta man med ett
tillhygge slår ihjäl sin hustru, och om vars titel »Vi mördare»
författaremärket »Maudlin» (fru Vera von Kræmer) i en artikel
i Filmnyheter (14/2 1921) anmärker, att det skulle varit
otänkbart för film. Men den dåliga teaterns verkningar äro i alla
händelser av kända skäl långt mera begränsade än biografens
och kunna därför aldrig bli av samma ödeläggande natur.
Men för att nu återkomma till frågan om filmdramats saknad
av språkligt uttrycksmedel,[1] så är den visst icke avgörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
