Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi;
För oss med moar, fjell och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjernenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt hvad här som syn, som sång
Vårt hjerta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog;
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det Finska folkets hjerta slog;
Här bars hvad det fördrog.

Hvem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns qval,
Hvem mätte allt dess spilda blod
Och allt dess tålamod?

Och det var här det blodet flöt,
Ja här för oss det var;
Och det var här sin fröjd det njöt;
Och det var här sin suck det göt,
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar.