Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
J. F. MILLET.
vanligen kallad Mouchel, och visade ett par av ynglingens
sista teckningar, av vilka den ena föreställde en bonde
räckande en brödskiva åt sin granne och hade ett
bibelspråk till underskrift. Millet hade alltid denna teckning
i ateljéen och brukade säga: »Jag vet ej, om jag kan
göra bättre nu.» Man behöver ej vara anlagd för
symbolik för att i denna teckning av bonden, som räcker
bröd åt den hungrande, se ett nästan profetiskt uttryck
för vad hans konst skulle bli, bondmålarens, som skulle
ge de stora och enkla konstverk, som skulle mätta
tusenden.
Mouchel blev så förvånad över den tjuguårige
autodidaktens ritning, att han först förnekade möjligheten av
att det var Millets eget verk. Men då far och son
fast-höllo, att så var förhållandet, sade han till den förre:
»Nå, då kan jag blott säga, att ni kommer att bli
fördömd, som hållit honom så länge vid plogen, ty er son
har ämne till en stor konstnär i sig.:»
I likhet med Rembrandt som nästan alla stora målare
hade Millet lärt sig det mesta och viktigaste själv.
Det var 1835 Millet började sina studier för Mouchel,
och samma år dog hans far. På dödsbädden yttrade
denne till den hemkomne sonen: ’Ack, Frangois, jag hade
hoppats, att vi en dag skulle kunnat få se Rom
tillsammans.-’
Efter faderns död var det farmodern, som
övertalade honom att återvända till Cherbourg och att
fortsätta med sin målning. Denna gången vände han sig
till en lärjunge av historiemålaren Gros, som hette
Langlois, men denne betraktade sig mera som hans rådgivare
och använde honom till medhjälpare vid utförandet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
