Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 15 —
EU’ släcka alldels uth dhen glöd, som tärer dig.
Jag veet du Habor har uthaf ett troget hierta
Mig älskat från den dagh, du feck mig först åsee,
Jag klagar nu din nödh medh een fast större smärta,
Och önskar att jag dig kund’ någon hielp betee,
Sannt är, jag borde ey dig någonsin benåda
Dhet du mot oss har giort, dock veet jag väl att dedli
Din skull ey var och att du intet kunde råda
Meern dhe haa någnsin giort, så älskar du och medh.
Du drar och än om migh godt hopp och vill förmoda,
Att jag ey hårder är, du gier dig i min nådh.
Min fromheet råår hoos dig, det kommer dig till goda
Jag vill ey tänkia mehr uppå dhet öfverdåd,
Du gier dig för min skuldh nu uthi döden bleeka,
Kan jag doch dölja mig, ell’ kan jag frija fritt.
Jag blyges nämpna dhet, men kan doch intet neeka
Min Habor att jag dig ällskar af hiertat mitt.
Ach jag mins än när man den första gång mig båda
Att Habor Konungs son, hijt till oss kommen var.
Hvadh längtan jag straxt fick, att honom snart få skåda,
För det jag af dig hört, och för det nampn du bar.
När jag dig feck då see, straxt jag hoos mig bejaka
Dhet rychtet vara sändt, som om dig här mån gåå.
Men att ju Habor vähl skull’ finna och sin maka,
Dhet kunde jag än ey uthi mitt sinne fåå.
Sehn hvar gång jag dig såg, så fant jag mehr och mehra
Hos dig behagligheet; din växt var något lång,
Din kropp du skichlig bar, jag såg hos inga flera
Så höganseenlig och der hoos demödig gång,
Ditt ansicht manligt var, doch nästan mehr’n sig borde
Till hy och färgan fijnt, een mijn det med sig baar,
Att man det knapt ansee förutan bäfvan torde,
Och har doch dhet derhoos, som till din älskan dr aar.
På hvar ting som du såg, uhr dina Ögon lyste
Een frij och gläder mijn, lijk’ hvem du talte vid
Gick dhet frijmodigt nog; men när som jag mig vijste,
Din ögon sacht’lig du till jorden kasta nid.
Ditt måhl det blef förstält, din ordh med såcker blanda,
Det var medh fruchtsam mijn, när som du mig ansåg.
Du all ting falla läth och gick mig straxt till handa,
Och föll din ödmjukheet ej illa i min hågh.
Jagh vet ey hvad för frögd mitt sinne då och rörde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
