Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
från den fysikaliska induktionen men är lika fruktbar, skulle
konstruktionen icke vara i stånd att bygga upp en vetenskap.
Principen för den matematiska induktionen, som är lika
otillgänglig för analytiskt bevis som för bevis ur
erfarenheten, ger oss den egentliga typen för ett syntetiskt omdöme a
priori. Man kan därför i den icke se en blott
överenskommelse såsom sker beträffande vissa geometriska postulat.
Varpå beror då denna princips absoluta evidens? Den
beror på att den blott är bekräftelse på en makt hos anden,
som vet sig kunna förstå den obegränsade upprepningen av
samma akt, så snart denna akt är en gång möjlig. Anden
har av denna makt en direkt intuition och erfarenheten kan
blott vara ett tillfälle att begagna sig av densamma och
därigenom bli medveten om densamma.
Vad man än må säga om denna Poincarés uppfattning,
så är en sak klar och det är, att genom denna det logiska
och kunskapsteoretiska problemet om den matematiska
begreppsbildningens mening och giltighet alls icke är löst, ja,
icke ens behandlat. Poincaré har sprungit över från en
logisk till en psykologisk betraktelse. Och det blir genom en
rationalistisk psykologism, som han söker lösa det
matematisklogiska problemet.
Då man såsom Poincaré gör den logiska möjligheten av
den matematiska induktionen beroende på att en och samma
operation kan oändligt ofta upprepas, gör han sig skyldig
till en sammanblandning av psykisk realitet och logisk
giltighet. Det gäller ju med avseende på matematiken att finna
meningen och giltigheten av begreppen antal och
upprepning av ett och detsamma och då kan man icke utgå från
en mångfald eller upprepning av identiska föremål.
Heinrich Rickert påpekar visserligen, att “die
rationalis-tische Setzungstheorie“ icke avser att grunda talen på en
mångfald psykiska akter. Men gör man allvar av skillnaden
mellan det verkliga sättandet och det satta föremålet och
förlägger dem till de skilda områdena av det reala och det
ideala, så borde man dock inse att visserligen de psykiska
akterna kunna upprepas men att så länge man blott sätter
ett identiskt något eller blott formen identitet, det icke kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
