Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
visa att hans djur stammade från den första
renhjorden från den, som tågade fram ur skyn för
att bliva lappens enda hjälp och hela egendom.
Därtill var han mycket fint gift. Ja, nog var han
riktigt stor man, bland oss lappar, en av dem,
som bara behövde hålla upp handen för att skugga
skall falla. Också styrde han lappen med hård
lång töm — styrde vitt i fjällen. Men inför hög
överhet var Pako liten, o, så liten — en mask,
ett fjun, som kunde blåsas bort! Detta gjorde
Pako av stor vishet, ty han hade själv och genom
arv lärt, som vi al la fått lära det, att hög överhet
ser lappmannen endast när lappmannen icke syns.
Stark sol föder lång skugga... Två av Pakos
livs tröst sovo den ovissa dödssömnen i en smal
klyfta... och enda dottern var av kärlek skamgift med en lapp, som invid stad åt lent kött
och lät visa sig för pengar, visa sig med hustru,
k å t a , b a r n o c h r e n a r . . . T v i ! S k j u l m å s t e
spotta åt en slik fjällman!
Sådant styggt kan passa åt skogslappen,
han som bär låg krage och äter sig mätt ur
svenskens fat.
Men Skjul vill ej tänka på de fjällmän som
ej längre äro fjällmän, ty då måste han gråta,
som över många döda söner.
Ingen mer än fjällets folk förstår det, men
sanningsord talar Skjul, när han säger, att djävu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
