- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
1104

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tistelstång ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1104

i små högar, vari de få ligga, tills de vissnat
(»slagit sig»), varefter de trädas på käppar och
upphängas i luftiga lador till torkning, som
befordras genom att bladens huvudnerv
genomskäres. När bladen torkat och till följd
av en jäsning blivit bruna, avstrykas de,
bunt-tas och försäljas till Tobaksmonopolet som
har ensam rätt till tobakens beredning och
försäljning (K. f. 15/i2 1914)- T. skadas
stundom svårt av mosaiksjuka (se d. o.).

Tobaksextrakt. Se Insektdödande medel.

Tolta, Mulgedium, korgblomstriga örter
(fam. Compositœ) med vit mjölksaft, blott
tunglika, blå blommor och frukter med skör,
vit hårkrona. Den mångåriga, på fuktig mark
i Norrlands lägre fj älltrakter vanliga
fjälltoltan, M. alpinum Cass., utgör en av dessa
trakters förnämsta foderväxter; den når nära
manshöjd men är dock mjuk och begärlig
för kreaturen. Den visade vid undersökning
hög halt av äggvita (upp till 14 % råprotein
i torrämnet och därav y4 amider) samt
mycket hög smältbarhet. (Lantbr. Akad. Tidskr.
1893, sid. 150.)

Tomasfosfat. Se Thomasfosfat.

Tomat, kärleksäpple, Lycopersicum
esculentum Mill., en från Sydamerika
härstammande i-årig ört av nattskattornas familj,
Solanaceœ, med pardelade blad, små gula
blommor i klasar, samt stora röda eller gula
bär, som äro ett eftersökt trädgårdsalster.
T. har sedan gammalt odlats i Amerika och
infördes till Europa redan på 1500-talet. På
senare tid har dess odling starkt ökats i
Sverige, mest i växthus, men särdeles i södra
delarna av landet även på fritt land, i varmt, starkt
solbelyst läge. Fröet fås i tidig varmbänk eller
i varmhus. Då groddplantorna fått sina första
örtblad, utskolas de till 10—12 cm. avstånd
eller i krukor och omplanteras sedan
ytterligare vid behov. För att giva rik avkastning
måste t. få mycket stark gödsling och
tillräcklig fuktighet, varför deras odling går bäst i
växthus. Kväverik gödsel gives även under
tillväxten. Plantorna uppbindas vid stöd. För
att få väl utbildade frukter beskär man
plantorna, olika allt efter växttiden och
värmetillgången. Då en blomklase utvecklats,
av-nypes det ena av de två under densamma
framkomna skotten, och det andra får
utvecklas och uppbindas. Härmed fortsättes vid
varje ny blomklase, tills så många klasar
utvecklats, som man kan beräkna få väl
utbildade, varefter såväl toppskottet som övriga
framkommande skott avlägsnas. På kalljord
få 2—5 blomklasar utvecklas, men i växthus
få nya blomklasar utväxa hela sommaren.

Tomicus. Se Barkborrar.

Tomtfläta. Se Man.

Toppeld. Se Skogseld.

Toppröta är en sjukdom, som uppträder
hos granar, vilkas toppar avbrutits, vanligen
genom snöbrott. Veden i den stympade

toppen angripes lätt av svampar, vilka med
sina mycelietrådar tränga ned i stammen och
m. 1. m. förstöra veden. Enligt nyare
undersökningar kan den härigenom uppkomna rötan
snabbt sprida sig nedåt, hastigare hos
frodvuxen än senvuxen skog. Som medeltal för
frodvuxen skog kan angivas 1 fot om året, men
över 1 m. pr. år har iakttagits. Hos senvuxen
skog kan man räkna med 1/2 fot om året. Med
tiden torde hastigheten avtaga. Grövre
stammar med vida brottytor angripas lättare än
klena med små brottytor. För att förekomma
nedsättning av virkets kvalitet böra därför
toppbrutna granar snarast möjligt avverkas.

H. Hn.

Toppsjuka. Se Nunna.

Topptorka. Se Törskate.

Tordmule. Se Alkfåglar.

Tordyvel, Geotvupes, släkte av stora, breda,
kullriga, ovan svarta, under metallglänsande
skalbaggar med benen utbildade för grävning.
Flertalet arter leva i högar av på marken
fallen kreatursspillning, en i skogen levande art
mest i ruttnande svampar. Oskadliga.

Torkning är ett mycket använt medel att
bevara organiska ämnen för ämnesförlust,
förskämning och förstörelse. Om vattenhalten
nedbringas till en viss, men för olika ämnen
och förhållanden olika grad, upphör andning
och ämnesförlust i levande celler, som vanligen
dödas genom torkningen, så t. ex. vid
höbärg-ning, och tillika hämmas verksamheten hos
mikroorganismer, som förorsaka jäsning,
förskämning, multning o. dyl. omsättningar i
organiska ämnen. T. befordras dels genom
luftväxling i fria luften, ss. vid hö-, sädes- och
torvbärgning, dels genom upphettad luft i
särskilda torkhus eller -apparater. Härvid
bör beaktas, att luftens förmåga att upptaga
vattenånga, d. v. s. verka uttorkande, avtager
i samma mån luftens fuktighet närmar sig
mättningspunkten, samt att denna stiger med
värmegraden. Sålunda kan 1 m3 luft vid
värmegraden upptaga g. vatten:

0........• • 4-9

20.......... 17.2

o.......... 82.4

o.......... 129.3

70.......... 196.8

80.......... 290.7

T. bör således ske genom en luftström, som
vid intaget är så torr som möjligt och tillika
så varm, som den kan vara, utan att torkvaran
skadas av hettan, samt har så stor
genomströmningshastighet, att den vid
utströmningen ej hunnit bliva mättad med fuktighet, så
att vatten åter avsattes ur densamma.
Bränsleåtgången vid t. genom upphettning blir i
allmänhet lägst, då förbränningsgaserna direkt
ledas genom torkgodset, men då detta därvid
lätt skadas genom vidbränning eller smutsas
av sot eller aska, används hellre upphettad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/1114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free