Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^Cfc%VWA
845
undereökningar (1879), som visade, att detta
skedde genom äggvitans sönderdelning, varvid
en kvävehaltig del avskiljes ss. urinämne,
hippursyra m. fl. föreningar, som avsöndras
med urinen. Den mängd fett, som bildas
av de olika näringsämnena, har sedan
noggrant bestämts (se nedan: Nybildning).
Protei n. Sedan det visats, att de
kvävehaltiga ämnena i födan till en, stundom
avsevärd, del utgöras av icke. äggviteartade
föreningar, blev den rådande uppfattningen, att
dessa icke kunde i näringsvärde likställas med
äggviteämnen, varför det vid analysen
beräknade »råproteinet» plägade uppdelas i egentlig
äggvita och icke äggviteartade kvävehaltiga
ämnen, betecknade a m i d e r. Då dessa till
huvudsaklig del äro lösliga i vatten-, blev det
vanligt att likställa dem med de »kvävefria
extraktämnena» (se Foderanalys). Sedan
visades emellertid (av Kellner m. fl.), att en del
av »amiderna», särskilt i idisslarnäs föda, kunna
ersätta äggviteämnen eller skydda dem för
sönderdelning, vilket funnit sin förklaring, då
Abderhaldens m. fl. undersökningar visat, att
äggviteämnena vid fodrets smältning
sönderdelas i enklare ämnen, bl. a. aminosyror, av
vilka äggviteämnena återbildas, samt att även
i näringen förekommande dylika, till »amider»
vid analysen räknade ämnen kunna användas
till bildning av äggvita och för att lämna
tarmbakterierna kvävehaltig näring, varigenom
äggviteämnena skyddas för dessa (se
Matsmältning och nedan Näringsämnenas omsättning).
För tillfredsställande av kroppens
äggvitebehov genom amider i födan fordras dock, att
av dessa finnas för handen alla de föreningar,
varav äggviteämnena i kroppen och dennas
avsöndringar (mjölk, matsmältningsvätskor)
äro sammansatta samt tillika svavel, fosfor
och kalk, vilka ingå i en del äggviteämnen men
ej i amiderna (se Aminoföreningar).
Kraftalstring. Den av Liebig
uttalade uppfattningen (se ovan), att kraftalstringen
vore nödvändigt beroende av äggviteämnenas
sönderdelning, varför strängare arbete skulle
kräva i samma mån ökad äggvitehalt i fodret,
har i senare tid visat sig ohållbar. Grandeau
visade genom omfattande försök (1882—1897),
att draghästar vid strängt arbete lika väl
bibehöllo sina krafter vid en mycket äggvitefattig
som vid en äggviterikare fodring, blott denna
innehöll större mängder av lättsmält kolhydrat
(socker). Senare har också visats, att
kraftalstringen är en sida av energiutvecklingen vid
de organiska ämnenas förbränning (vid
andningen), varvid kolhydrat och fett i första
rummet tagas i. anspråk. Genom
undersökningar av Wolff, Armsby och Zuntz har visats,
att omkring 1/3 av fodrets energiinnehåll kan
omsättas i arbete.
Energiomsättningen. Under
senare årtionden har allt mer fullständigt, genom
undersökningar av G. Kuhn, Rubner, Atwater,
Kellner m. fl., visats, att näringsämnenas värde,
såväl för livsprocesserna som för arbete och
bildning av kvävefria ämnen i kroppen och dess
avsöndringar, i stort sett står i förhållande till
deras energiinnehåll, som mätes i
värmeenheter (kalorier). Härmed hava ock resultaten
av de utfodringsförsök, genom vilka djurens
näringsbehov och olika fodermedels fodervärde
utrönts, bragts i samklang och näringens
omsättning i kroppen fått en rationell tolkning
(se nedan).
Fodringsnormer. Härigenom har
också den praktiska tillämpningen av
näringsfysiologiens läror på utfodringens praktik
förenklats. Redan år 1860 uppställde Grouwen
normer för olika djurs behov av torrämne
som mått på foderransonens volym samt av
protein, fett och kolhydrat, allt i förhållande
till djurets levande vikt (per 1,000 <tb). På
grund av den stora vikt man tillmätte
äggviteämnena, kontrollerades fodringens lämpliga
sammansättning genom angivande av mängden
kvävefria näringsämnen i förhållande till
proteinämnen eller
näringsförhållandet (se d. o.), som betraktades som en mätare
på foderransonens kraft. Dessa normer vunno
en mycket stor spridning genom litteraturen,
men deras tillämpning hindrades genom deras
stora antal noga angivna men mindre säkert
grundade siffror. Sedan ovan antydda
utveckling av uppfattningen om näringsämnenas
olika uppgift vid näringsförloppet och den
därpå grundade uppskattningen av
fodervärdet, uttryckt i ett enhetligt fodervärde
(foderenheter eller stärkelsevärde) och mängden
smältbar äggvita, blivit gällande,v hava härpå
grundade, jämförelsevis enkla och lätt
tillämpade fodringsnormer vunnit allmän
användning, se Fodringsnorm.
2. Djurens näringsämnen äro
dels och huvudsakligen organiska ämnen, dels
till mindre del oorganiska salter
(askbeståndsdelar, mineralämnen). För att kunna upptagas
i kroppen genom matsmältningskanalens
väggar och införas i blodet, som kringför näringen
till alla kroppens delar, måste näringsämnena
lösas. Detta sker vid matsmältningen (se d. o.),
varefter återstoden av födan, vari ännu en
större eller mindre del av dennas närande
ämnen kan finnas olöst, bortgår som träck.
En noggrann kännedom om fodrets innehåll
av n. och om hela näringsförloppet bör utgöra
grundvalen för husdjurens fodring.
Organiska näringsämnen. De
huvudsakliga av dessa tillhöra de 3
ämnesgrupperna kolhydrat, fett och äggviteartade
ämnen (proteinämnen), men därjämte kunna
även en del andra ämnen, ss. organiska syror,
alkoholer, amidartade föreningar m. fl., tjäna
som n. Dessa senare äro i allmänhet antingen
uppkomna genom sönderdelning av ämnen,
tillhörande förstnämnda ämnesgrupper, eller
tjäna de som material för dessas bildning. Järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
