Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juverinflammation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581
Jägmästare. Tjänsteman i allmän tjänst
för skogsförvaltningen. Se Domänstyrelsen,
Skogsvårdsstyrelse.
Jämtlandsboskap. Se Fjällras.
ärn, kem. tecken Fe, är en metall, av vilken
föreningar förekomma ytterst allmänt i
naturen, ingående som beståndsdel i bergen, i
jordarterna, i växter och djur. Dess eg. v. är 7.25
—7.8, smp. 12000 (tackjärn)—i,6oo°
(smidesjärn). Det förenar sig lätt med andra ämnen:
i beröring med luft upptager det syre och bildar
vid upphettning järnoxid (hammarslagg), i
fuktig luft järnoxidhydrat (ferrihydrat, rost).
J. förekommer därför ytterst sällan i naturen
i metallisk form, utan som allehanda föreningar
av 2 olika föreningsgrader, f e r ro- och
fer-riföreningar, av vilka de förra innehålla
mindre av det vid järnet bundna ämnet än de
senare (formeln FeR och Fe2R3. Magnetisk
j ä r n m a 1 m eller svartmalm (f
erro-ferrioxid) och blodstensmalm
(ferri-oxid) äro de viktigaste j.-malmerna;
ferrihydrat (Fe,(OH)ö) avsatt i sjöar kallas
myrmalm och har förr rätt mycket använts för
framställning av j.; det utgör också
huvudmassan av den al eller ortsten, som stundom bildar
hårda lager i jorden (se Al, Jord). I bergen och
jordarterna förekommer j. huvudsakligen som
kiselsyrat salt (silikat), men även som andra
salter, såsom ferrihydrat och svaveljärn; den
sistnämnda föreningen finnes dels som
svavelkis (FeS2), en gul stenart, som användes
för framställning av svavel, dels, i jordlager
som amorft svart svaveljärn (FeS).
Ferroföreningarna äro i allmänhet grönaktiga (som
järnvitriol, FeS04), f errif öreningarna
gula-bruna (som rost). Att rå lera (blålera) utsatt
för luftens inverkan får gul eller brunaktig
färgton, beror på de grönaktiga ferro-föreningarnas
övergång till gula ferri-föreningar. Då
ferroföreningar i större mångd äro giftiga för
växterna, men f errif öreningarna äro m. 1. m.
svårlösliga och oskadliga, innebår denna av jordens
luftning framkallade förändring en förbättring
av jorden som näringsmedium för växterna.
J. är ett oumbärligt näringsämne för
växterna, men de behöva så litet därav, att även
en ringa j.-halt i jorden är tillräcklig. En större
halt av j. är ofördelaktig, emedan järnet binder
fosforsyra i en för växterna mycket
svårtillgänglig form (se Absorption). För övrigt
vittnar hög j.-halt i jorden om fattigdom på
växtnäring, emedan de j.-rika stenarter, varav
dylik jord bildas, äro näringsfattiga. Hos icke
rostig sand är j.-halten vanligen 1—2, i lera
upp till 5, men i rostig jord ända till 10—12 %,
beräknat som oxid.
Växter och djur innehålla j.
huvudsakligen i organiska föreningar. Det ingår i
bladgrönt och i blodets röda färgämne, och
brist på j. medför därför hos både växter och
djur bleksot. I starkare lösningar verka
j.-salter giftigt på både växter och djur. J.-vitriol
användes därför för att döda ogräs (se d. o.)
och mossa. Flere j.-salter användas i medicin
(se nedan).
Metalliskt j. framställes ur
malmerna genom reduktion (borttagande av
syre) under upphettning med kol i hyttor
(masugnar). Härvid upptager det smälta järnet kol,
som vid järnets långsamma avsvalning avskiljes
i dess massa som gråsvarta grafitfjäll, så att
grått tackjärn uppkommer, men vid hastig
stelning stannar kolet upplöst i. järnet., och man
erhåller ett vitt tackjärn. Andra inblandningar
giva järnet särskilda egenskaper: fosforhalt gör
det lättflytande i smält tillstånd men gör
gjutgods skört (»kallbräckt»), svavelhalt däremot
skört vid rödglödgning (»rödbräckt»).
Grått tackjärn bibehåller sig hårt
och skört, tills det smälter, och kan således ej
smidas, utan användes som gjutjärn,
vilket har stor användning på grund av sin
billighet och emedan det kan gjutas i former, som
noga överensstämma med modellen. Det
brukas till ändamål, där mjukliet och seghet ej
fordras, och till föremål, som äro svåra att
smida.
Vitt tackjärn har silvervitt, fint gry
och stor hårdhet, så att det ej kan bearbetas,
samt är skört. Det kan ej användas som gjut-j.,
emedan det krymper vid stelnandet, utan-
användes blott för beredning av smidbart j.
Härdning. Gjutjärns egenskap att vid
hastig avkylning bliva hårt begagnar man för
gjutna föremåls härdning i ytan. Detta kan
ske vid själva gjutningen, då denna sker, ej
som vanligt i sand, utan i järnform eller kokill,
vilken hastigt avkyler ytlagret, som därigenom
blir hårt. Så erhållet kokillhärdat j.
användes för tillverkning av en del
lantbruksredskap, som böra hava hård yta, ex. ringarna
i ringvältar och gröpkvarnars malskivor. Även
härdas förut gjutna delar genom att de hastigt
avkylas genom neddoppning i salt vatten; så.
härdas undersidan av »självvässande» billar,
som betecknas så, därför att den övre, mjuka
sidan avnöts fortare än den undre, härdade,
vilken därigenom håller sig skarp.
Aducering. Tvärt om minskas
gjutjärnets hårdhet och sprödhet genom att gjutna
delar upphettas tillsammans med oxiderande
ämnen (ss. järnoxid-malm 1. hammarslagg),
som syrsätta en del av järnets kol, varigenom
järnet blir något böjligt. Dylik aducering
användes vid tillverkning av fingrar och
knivhålla-re på slåtter- och skördemaskiner, slaglister
för tröskverk, harvpinnar m. fl. smärre delar,
som äro utsatta för brytning och hava sådan
form, att de äro svårsmidda.
Smidbart j.: Smidesjärn och
stål. Då gjut-j. har ringa hållfasthet mot
böjning och i delar, som äro utsatta för
ryckningar och stötar, om ej dessa delar göras
mycket grova, och då aducering, som gör
järnet segare, är mycket dyr och därför användes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
