Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ishus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548.
blykula. Det förra slaget patroner böra helst
köpas färdigladdade från fabriken, det senare
kan man, om man så vill, själv ladda med
användande av Torsebro patentkrut n:r 5.
T. H—1.
Jaktlagstiftning. Från att hava varit fri
för envar blev jakten småningom bunden vid
jördäganderätten och skyddades i sådant
hänseende genom vissa bestämmelser rörande
jakt redan i de gamla landskapslagarna och
landslagarna. Under medeltiden och långt fram
i nyare tiden förekommo försök att göra
jakten till ett privilegium för konungen och adeln.
I en jaktordning av 1664 stadgades sålunda,
att ingen utom adelsmän fick utöva annan
jakt än efter rovdjur; dock fick frälse man
icke jaga på ofrälses ägor utan tillstånd. Först
1789 fick ägare av skattejord samma jakträtt
pä sina ägor som adelsmannen. Denna jakträtt
befästes ytterligare genom jaktstadgan av 1808,
enligt vilken varje jordägare skulle hava rätt
ätt jaga på egen mark, likasom enahanda rätt
skulle tillkomma boställsinnehavare och
krono-hemmansåbor. Jakten å rovdjur, som dittills
varit fri, skulle icke få företagas på annans
mark, förrän jordägaren förklarat sig icke själv
vilja deltaga däri. Samma rättsgrundsats
bibehölls som allmän regel i jaktstadgorna av 1864
och 1912, ehuru rovdjurs jakten numera i
huvudsak likställts med annan jakt. Till skydd
för det nyttiga vilda har sedan långt
tillbaka förekommit fridlysning av vissa
djurarter under viss tid. Först genom 1864 års
jaktstadga fastställdes emellertid en efter
rationella grunder avvägd fridlysning under
viss tid av året för de flesta villebrådsarter,
men häri göras täta ändringar och jämkningar.
På senare tid har fridlysning genomförts även
för en del icke i egentlig mening jaktbara
fåglar, se Fåglar, nyttiga. Lagbestämmelserna
om jakt äro numera uppdelade på: lag om rätt
till jakt, k. k. angående grunder för
tillgodogörande av kronans jakträtt samt
jaktstadgan, samtliga av den 8/ii 1912, med ändringar
10/i2 1920. De båda förstnämnda
författningarna innehålla stadganden av allmän lags natur,
jaktstadgan däremot alla bestämmelser
tillhörande konungens ekonomiska lagstiftning. Ur
lägen om rätt till jakt må anföras följande:
Rätt till jakt i allmänhet tillkommer,
där ej annorledes i lagen stadgas, envar
jordägare på hans område.
Jakträtt på häradsallmänning,
som tidigare tillkommit kronan, må i
överensstämmelse med de föreskrifter, som i övrigt
gälla för allmänningens vård och förvaltning,
tillgodogöras för delägarnas gemensamma
räkning. A sockenallmänning;
byaskog och annan dylik samfällighet få
delägarna utöva jakträtt endast för eget behov,
där de ej annorlunda åsämjas.
Bos t äl Ishav are,
kronohemmans-åbo samt, inom de 6 nordligaste länen, även
innehavare av skogstorp eller
odlingslägenhet å krono]ord äga jakträtt på de
områden, de innehava, skogstorpare och
lägenhetsinnehavare dock icke rätt till jakt å älg.
’ Å överloppsmark (se Avvittring,
Domän) tillhör jakträtten uteslutande kronan.
På oavvittrad mark, som ej blivit
till lapparnas uteslutande användande anvisad,
ävensom i skärgård, på klippor och skär, som
ej höra till visst hemman, samt på öppna havet
äger varje svensk man rätt att jaga; älg eller
björn dock ej utan tillstånd av konungen.
Jaktpass fordras för utländsk undersåte
för rätt att idka jakt med skjutgevär inom riket,
så framt jakten icke äger rum på fastighet, som
han med konungens tillstånd besitter, i vilket
fall han får jaga utan jaktpass. Jaktpasset
utfärdas av K. B. mot avgift av 100 kr. för helt
år eller 5 kr. för varje dag, beviset omfattar.
• Servitut rörande avtal om
jakt1 och jaktvård. För att uppmuntra
till bildande av större jaktområden och
underlätta och betrygga utarrendering av
jaktmarker är stadgat, att lagbestämmelser om
servitut i allmänhet skola gälla även om sådana
avtal om jakt och jaktvård, som träffas
mellan ägare av* särskilda fastigheter, vilkas ägor
bilda ett sammanhängande område. Dock
skall dylikt avtal ej vara bindande längre än
50 år.
Fall vilt och f ö r f ö 1 j e 1 s e r ä 11.
1 jordägares jakträtt på egen mark innefattas
även rätten till villebråd, som anträffas dött,
s. k. fallvilt. Den, som under lovlig jakt sårar
villebråd så, att det faller å annans
jaktområde inom 100 m. från gränsen av den jagandes
område, må tillvarataga och behålla
villebrådet. Är det älg, hjort eller rådjur, får den
jagande ej bortföra djuret utan i närvaro av
2 ojäviga vittnen och är dessutom pliktig att
sist ä andra dagen, sedan djuret fälldes, därom
underrätta jakträttsinnehavaren, jordägaren
eller någon av deras folk.
Jakträtt å väg tillkommer icke den,
som äger vägen, med mindre han äger mark
därintill. Den, som äger marken på bägge sidor
av vägen, har jakträtt därå, fastän han icke
äger vägen. Då vägen går i gränsen mellan
skilda ägares marker och ingen av dem äger
vägen, hava båda jakträtt å densamma.
Intrång å annans jaktområde.
Anträffas å bar gärning någon, som olovligt
jagar å annans jaktområde, må
jakträttsinnehavaren eller den, som jorden innehar, ävensom
deras folk av den jagande taga bössa, annan
jaktredskap och hundar till vedermäle och
pant samt behålla dem, tills han bjuder rätt
för sig. Ej må någon utan lov skrämma eller
mota villebråd från annans jaktområde.
Bulvan för fågelskytte må ej uppsättas närmare
annans jaktområde än loö m. Med skjutgevär
eller fångstredskap må icke någon utan
tillstånd av jakträttsinnehavaren färdas över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
