Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Boveteodlingen har avtagit med svedjebruket och förekommer liksom
detta huvudsakligen i östra Finland. Endast vanligt bovete men ej sibiriskt
odlas.
Potatisodlingen hade ännu vid 1800-talets början kommit i allmännare
odling blott i kustlandskapen. Det finska hushållningssällskapet arbetade
med rikliga understöd av statsmedel för odlingens utbredning. Först 1858
upphörde utdelningen av belöningar för potatisodling, vilken då var allmän
i alla delar av landet.
Egentliga rotfrukter, av vilka rovor tidigare allmänt odlades på
svedjeland, vunno blott långsamt och intill senare tid huvudsakligen å herrgårdar
insteg på den fasta åkern. På den fasta åkern undanträngdes de gamla
svedjerovorna allt mer av utländska större sorter, bland vilka en av Georg
Borgström på 1870-talet införd skotsk sort White tankard purple top
under hans egendoms namn Östersundom blev mest bekant och införd även
i Sverige. Övriga rotfruktslag ha föga odlats på åker. Omkring sekelskiftet
började försök med sockerbetor, och under inverkan av krigstiden anlades en
betsockerfabrik. Denna odling, som företrädesvis äger rum i Åboland, har
hittills icke tett sig lovande men uppmuntras för närvarande med statspremier.
Lin- och hampodling och spånadsämnesberedningen var länge ett av de
viktigaste föremålen för hushållningssällskapets omsorger. Ett lininstitut
uppehölls vid Benvik nära Kaskö från 1818 till 1825, och vid Mustiala från
1840. Sedan inrättades skolor i linberedning på flera ställen i landet[1] och
anordnades premiering av lingarn och lärft, vilken liksom i Sverige ledde till
en sportartad tävlan i spinning av finaste garn. Odlingen har gått tillbaka
men är ännu allmän i hela landet, hampa mest i de östra länen, och ökades
något till följd av bristen på spånadsämnen under världskriget.
Vallodlingen har tilltagit betydligt, men av vallväxter odlas klöver mindre
än i Sverige och anses mindre väl fördraga landets klimat; särdeles anses
fröodlingen opålitlig.[2] Däremot har timotej, som infördes samtidigt med
rödklöver i slutet på 1700-talet, kommit i allmän odling, även till fröskörd.
Ängskavle omtalas i början av 1800-talet som odlad å en del herrgårdar och
denna art räknades senare i sydvästra och västra Finland som en viktig
vallväxt, varav frö skördades, även för export.
TRÄDGÅRDSODLING finner i större delen av Finland föga gynnsamma
villkor och intager mycket liten ytvidd, ej fullt 5,000 hektar, motsvarande
1/400 mot åkern.
Köksväxtodlingen angavs ännu vid slutet av 1800-talet vara mycket
obetydlig utom vid herrgårdarna, vid bondgårdarna endast »litet ärter, lök, kål,
spenat och humle men även detta blott inom inskränkta delar av landet».[3]
Fruktodlingen förekommer också i huvudsak vid herrgårdar.
År 1838 bildades Åbo finska trädgårdsodlingssällskap, till
sammansättning och verksamhet nära överensstämmande med den något äldre Svenska
Trädgårdsföreningen (sid. 764), men avtynade och upplöstes 1855. År 1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
