Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedgingo till följd av brist på gödsel, sökte man hålla den uppe genom att
beså även trädesjorden, varigenom vanhävden ytterligare ökades. Då
foderbehovet minskats genom kreatursantalets starka nedgång, fingo ängar och
betesmarker förvildas och upphörde den odling av foderväxter, lupiner,
lucern, klöver och spärgel, som börjat taga fart under 1500-talet.
Jordbrukets förfall, folkbristen och fattigdomen föranledde emellertid en
förändring i jordbesittningsförhållandena, som inledde en reformperiod i
det tyska jordbruket. En stor del av de förödda och övergivna bondgårdarna
uppbyggdes ej åter, utan deras välbelägna jord förenades med godsens fält,
och de avlägsnare fingo igenväxa till betesmarker. På detta sätt uppkommo
storjordbruk, vilkas brukning icke hindrades av bytvång och böndernas sega
vidhållande av fäderneärvda bruk utan kunde följa mer ekonomiska
grundsatser med lämpligt förhållande mellan åkerareal och kreatursantal samt
bättre gödsling och bearbetning av jorden.
Denna förändring genomfördes utan synnerlig hänsyn till böndernas
gamla rättigheter, och ledde särskilt i Preussens slaviska landsdelar till deras
ytterligare förslavande. De slaviska bönderna, Lassen, bundos än strängare
vid jorden, så att ej heller deras barn fingo lämna godset utan godsherrens
medgivande. Genom »Landesordnungen» förklarades de skyldiga att göra
den arbetstjänst, som deras »överhet» bestämde för gården. Dock bestreds
ej böndernas ärftliga besittningsrätt till deras jord, och godsherren ägde ej
rätt att indraga en bondgård annat än om han ej hade annan sätesgård utan
ville göra bondgården till sådan, och denna skulle då lösas efter värdering.[1]
INVANDRING OCH KOLONISATION. Regeringarna sökte också att
återställa näringslivet i de under kriget förhärjade landsdelarna genom att gynna
invandring från grannländerna. Särskilt tillförde förföljelsen i Frankrike av
protestanter efter det nantesiska ediktets upphävande (år 1685) Tyskland
ett stort tillskott av driftiga och kunniga lantbrukare och trädgårdsodlare,
men även från Holland skedde en betydlig invandring till det nordtyska
höglandet. I Preussen lät »Den store kurfursten» Friedrich Wilhelm
(1640—1688) besätta ödehemman och på domängodsen anlagda nya gårdar
med nybyggare, vartill han även lät uppsöka framåtsträvande unga män i
olika delar av landet, och lämnade dem understöd genom uppsättning av
kreatur, vissa års skattefrihet m. fl. förmåner.
Senare igångsatte konung Friedrich Wilhelm I en planmässig
kolonisation av det genom böldpesten åren 1708—1711 härjade Ostpreussen
genom flyktingar från Frankrike samt utvandrare från Nederländerna, de
katolska länderna i sydvästra Tyskland och littauiska bönder. Inom få år
skapades här sålunda 12 städer, 332 byar och 49 nya krondomäner. Såväl
den nämnde konungen som hans son, Fredrik den store (1740—1786)
läto också utföra stora torrläggnings- och odlingsföretag i sumptrakterna
kring Havel, Oder och Wartha, och besatte dessa för odlingen nyvunna
områden med kolonister. Bland dessa blevo holländarna läromästare i sitt lands
kreaturs- och mjölkhushållning, för vars spridning anlades en särskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
