Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 251 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med olika stora hål. I en annan, konstruerad av Chateauvieux skedde
utmatningen medels under sålådans utlopp roterande valsar med insänkta
fördjupningar, — urtypen till senare tiders cellhjul.

Tröskningen skedde i södern vanligen på det i varma länder urgamla
sältet genom uttrampning av hästar eller nötboskap på en tröskbotten i det
fria, men i övriga landsdelar medels slaga. Det i medelhavstrakterna vanliga
sättet att förvara säden i underjordiska behållare (romarnas silo; här kallade
cros) förekom fortfarande.

Fig. 57. Chateauvieux’ såningsmaskin. Efter Duhamel.

Odlade växter. Vete var huvudsädet på den bättre jorden, råg på den
svagare. Av vete omtalas åtskilliga sorter, både höst- och vårsäd, med och
utan borst. Spelt ersatte det vanliga vetet i de schweiziska bergstrakterna.
Polskt vete odlades i Lothringen. Mot sot, som gjorde stor skada på vete
och av Tessier visades vara smittsam, användes betning med kalkvatten,
asklut eller koksalt, men år 1800 påvisades av Prévost kopparvitriol som
ett verksammare betningsmedel. Även förordades en slags
varmvatten-behandling, i det att säden först stöptes i en blandning av vatten och osläckt
kalk och därefter fick ligga i hög i 6 timmar för att ytterligare påverkas av
värmen.[1]

Av vårsäd odlades, jämte vete, korn på den bättre, havre på den sämre
jorden båda även som höstsäd, havre huvudsakligen till hästfoder. Av korn
omtalas flera sorter av alla de vanliga underarterna, och av havre både
svart- och vitkorniga, vilka färger ansågos övergå i varandra på grund av
yttre växtförhållanden.

Hirs, såväl vipp- som kolvhirs, odlades såsom av gammalt både till
människoföda, mest brukad av fattigt folk, och till hönsfoder.

Risodling vann en betydlig omfattning i Dauphiné, men förbjöds i början
av 1700-talet, emedan det gjorde omgivande trakt osund.

Bovete odlades allmänt på mager jord, såväl till mogen säd som till
gröngödsling, och togs ofta som mellangröda, såsom före höstråg eller efter
sädesskörden.

Majs infördes i odling omkring år 1600 och blev småningom allmänt
odlad i de södra landsdelarna. Mest förekom en tidigt mognande sort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>