Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
körselarbetet. För att ytterligare inskränka sin ladugårdsskötsel brukade godsherrar
ålägga underlydande att mottaga var sin ko till vinterfodring, och i synnerhet
kyrkstift och kloster plägade utackordera kor hos bönder mot avgift, så
att bonden ständigt svarade för visst antal dylika kor, utan att dessa utgjordes
av särskilda djur i besättningen, varför de plägade betecknas som »eviga
kor» (eiserne Kühe, jfr sid. 213).
På sommarbetet ägde varje gård i by rätt för visst antal djur under
byherdens vård. I alptrakterna var betningen anordnad ungefär så, som ännu
är brukligt. Under för- och högsommar gick betningen uppåt alpsluttningarna,
allt efter som snön smälte och gräset framspirade, och under hösten
gick det åter nedför sluttningarna mot dalen. Herden, der Senne, ystade
mjölken och lämnade viss hyra för varje ko i de stora, redan vid denna tid
berömda fetostarna. Även på slättlandet hade man rätt allmänt från bygden
avlägsna betesmarker, Trifte, på vilka djuren fördes av en herde, vilken i
sådant fall även här betalade viss avgift i ost. Bönder, som ej hade betesrätt,
fingo sända sina djur på godsherrens betesmark mot en avgift, t. ex. en
höna för varje djur.
Ystning var det mest brukliga sättet att tillgodogöra den mjölk, som ej
direkt förbrukades. Osten hade stor åtgång som tillåten föda under fastetid,
varför ostberedningen särskilt främjades av klosterfolket. Smörberedning
förekom dock även, och då korna stodo i sin under vintern, sparades
smöret från sommaren för vinterbehovet nedpackat i krukor eller
tunnor; avgift av smör angives därför i antal »urnor» eller tunnor. Senare
synes smörberedning hava fått större betydelse, och smöret omtalas i 12:e
årh. både som skattepersedel och handelsvara.[1] I de schweiziska
landsdelarna var smör jämte vassleost (Zieger) på 1400-talet en viktig handelsvara.[2]
Svinskötseln var fortfarande, liksom under det frankiska rikets tid en
viktig gren av hushållningen vid alla gårdar och gestaltade sig på samma
sätt som då (sid. 133). Svingödningen var grundad på ollonskörden, varför
ock skogens värde ofta uppskattades i Mastland efter det antal svin, som
kunde fullgödas på dess ollon. Underlydande bönder hade rätt att mot viss
avgift släppa ett visst antal ollonsvin å godsherrens skog, dock endast av
deras egen uppfödning, ja t. o. m. skyldighet därtill för att kunna fullgöra
sin leveransplikt av gödda svin. Jämte denna plikt brukade de även hava
skyldighet att samla viss mängd ollon till godsherrens svin, liksom även att
vinterföda ett visst antal svin åt honom.[3] Under sommar och höst drevos
byns svin på bete på trädan och i skogen av särskilda svinherdar och endast
digivande suggor fingo hållas hemma.
Fårskötseln var också allmän vid alla gårdar, större som smärre, och fick
ökad betydelse som inkomstkälla genom vävnadsindustriens uppblomstring
i åtskilliga städer. Fårens antal var liksom tidigare (sid. 133) betydligt
större än av övriga husdjur. I de slaviska landskapen, särskilt Pommern, fick
fåraveln synnerligt stor omfattning, och engelska baggar infördes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
