Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värde, genom att den icke var bunden av bytvånget. De kunde bibehållas som
utgårdar till hemmanet eller frånskiljas som särskild egendom. Skillnaden
mellan ett egentligt byhemman och curtili eller cabanariæ utplånades därför,
och curtilus blev den rådande lantgårdsformen i Lyon- och Vienne-nejden
och vanlig även i Saône-dalen.
I Auvergne omtalas appendariœ, upptagna på utmarken, mer avlägset
från inägorna. Även dessa kunde behållas som utgårdar eller avsöndras till
särskilda egendomar.
Även helt ny bygd uppstod stundom genom kolonisation ute i skogen.
Dylika företag, igångsatta på kyrkligt initiativ, uppgivas hava skett så, att
en kyrka byggdes ute i skogen, kring denna slogo sig enskilda familjer ned,
gård uppstod vid gård, åkrar odlades och gemensam betesmark röjdes samt
väg upptogs till den nyanlagda byn.
En från det vanliga avvikande samhälls- och jordbesittningsform
förekom, efter vad av »upplysningstidevarvets» (den senare delen av 1700-talet)
författare[1] påvisade, i vissa trakter av Auvergne, nämligen små kommunistiska
släktsamhällen, vilka gemensamt ägde och brukade samhällets jord och
delade dess avkastning mellan dess medlemmar.
Sålunda uppkom en blandning av större och mindre lantegendomar av
växlande ursprung. I det stora hela förhärskade de medelstora gårdarna och
därmed ett relativt välstånd ännu under 11:e till 13:e århundradena, men
den naturliga folkökningen, för vilken föga ny plats kunde beredas genom
kolonisationsföretag, ledde till en fortgående styckning av jordegendomen,
varigenom bondeklassens ekonomiska ställning allt mer försämrades.
LIVEGENSKAP. Skillnaden mellan frie och ofrie underhavande under
jordherrarna utplånades allt mera. Ludvig X proklamerade år 1315, att i
Frankrike (»de fries rike») borde varje människa vara fri; på kronogodsen
skulle varje ofri därför ha rätt att mot avgift till staten bliva fri person, men
denna förordning hade ringa verkan, emedan de ofrie i regel saknade medel
till friköpning. I och med att uppfattningen blev gällande, att den ofrie
var bunden vid egendomen, följde emellertid trygghet för honom, att ej kunna
skiljas från den egendom han brukade och att få åtnjuta frukterna av sitt
arbete på jordens förbättring. Den ofries rätt att förvärva, besitta och förfoga
över egendom blev också allmänt erkänd, men han ägde icke rätt att
avhända sig denna utom husbondens ägovälde, och denne ägde förköpsrätt
därtill vid ifrågakommande avyttring. Den ofries egendom, vartill
husbonden ursprungligen hade arvsrätt, övergick enligt sedvanerätt till den- förres
arvingar, vilka hade att därför erlägga en ringa rekognitionsavgift till
husbonden. Den ofrie fick i regel samma förfoganderätt som en fri brukare
till den jord han brukade, och ingen skillnad plägade göras mellan dem i
avseende på den avgäld, de hade att erlägga.[2]
Bland de ofrie omtalas coliberti eller liberi in servitio som en högre
ansedd klass. Dessa voro livegne, som den förre ägaren skänkt till en kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
