Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Gud och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
i lidandet på korset, som återlösningen består. (V. C. R. 95.)
Till följd af läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena
har man ej insett det väsentligaste i kyrkans lära, att Je-
hovah nedsteg och antog människoväsen, då det dock endast
är genom denna förening, som människan kan ernå förbin-
delse med Gud och därigenom frälsning.
Det är tydligt, att det i denna egendomliga gudsuppfatt-
ning föreligger en kontamination af kristna och kabbalis-
tiska åskådningar. För kabbalan är nämligen Gud i sitt rena
vara, före skapelsen, fullkomligt bestämningslös och ofattbar.
»Innan han skapat någon form i denna värld, innan han
producerat någon bild, var han ensam, utan form, utan lik-
het med något. Och hvem kunde uppfatta honom sådan
han var då, före skapelsen, eftersom han ej hade form?» För
att uppenbara sig måste hans ljus, som fyller allt, koncen-
trera sig i människoformen, normen för allt skapadt. Hans
första emanation är urmänniskan, Adam Kadmon, som också
kallas Logos och Guds son. Han är prototypen för hela
skapelsen. Den himmelska människan är den »vagn», som
Jehovah begagnar sig af för att nedstiga i det universum, som
emanerat ur honom. Till en afbild af denna himmelska
människa har den jordiska skapats.1 Denna teori medför,
att kabbalisterna förena ett rent abstrakt gudsbegrepp i ny-
platonsk stil med ytterligt konkreta föreställningar om den
manifesterade gudomlighetens människoform. De tala allde-
les som Swedenborg (se ned. s. 248) om olika kroppsdelar
hos Gud. Renässansens kabbalistiska naturfilosofer öfvertaga
båda dessa gudsbegrepp och söka på bästa sätt förena dem
med kristen ortodoxi. Så gör t. ex. Pico.
Swedenborg förkastar alltså läran om att Gud af evighet
födt en son, en åsikt, som han anser lika förnuftsvidrig som
den platonska preexistensläran, hvilken han trots sin starka
anslutning till platonismen aldrig antagit. »Läran om att en
Guds son, född från evighet, stigit ned och antagit männi-
skoväsen kan jämföras med de gamles sagor, att människo-
själarne blifvit skapade ifrån världens begynnelse och att de
1 Mitt referat följer noga Franck a. a. ss. 168—173 och StöCKL, Gesc/i.
der Phil. des Mittelalters III s. 235.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
