Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare
25 i
hvarfvets nederlag i psalmboksarbetet, utan fastmer en förvänd
uppfattning af hvad folklighetens och församlingsmässighetens
principer inneburo och en öfverdrifven räddhåga för att bryta mot
det poetiskt korrekta och språkligt tidsenliga. I allmänhet
underkände man här som eljes det mystiska stämningsmomentet i det
gamla kyrkospråket, hvilket dock i verkligheten för andakten och
det religiösa begripandet spelar så oändligt mycket större roll än
det klara och tydliga, ned mot hvardagsspråket tenderande
uttryckssätt, hvari man såg det enda folkliga. Man förstod ej det
suggestivas värde. Det visar sig också i rytmen, som t. ex. hos
Ödmann och Tengström ofta är plågsamt opersonlig och
uttryckslös i sitt trokaiska enahanda: den säger ingenting. För poesiens
förmåga att genom bild och rytm upplysa hade dessa
upplysningsvänner alltför liten förståelse. Det oförnekliga faktum, att
allmogen ingalunda skytt utan tvärtom förälskat sig i de färgrika
och granna orden, de klingande och liffullt växlande takterna i
sina folkvisor och psalmer, detta faktum ansåg man blott bevisa
folkets råa smak. Kellgrens ofvan refererade recension af
Ståhl-bergs prosapoem »Christi lidande i Getsemane» var blott en
enstaka snilleglimt, som knappast upplyste samtidens öfverkloka
sinnen. Först med nyromantiken blir Kellgrens upptäckt
erkänd och tillämpad i psalmen (Hedborn).
Men det ofvan i förbigående berörda medgifvandet åt mera
upplysta kristna att få något för sig i psalmboken, hvilket, som vi
sett, ingalunda var ett speciellt neologiskt påfund utan redan
möter hos en så strängt religiös man som Watts i England1, detta
medgifvande utgjorde i själfva verket ett skydd mot den alltför
triviala psalmstilens allenavälde. Af hänsyn till de bildades behof kunde
Oxenstiernas och Leopolds vackraste odelyrik få återljuda i vissa
psalmer, och så tillkommo en del högstämda lofsånger redan före
Wallins tid och oberoende af det romantiska genombrottet, t. ex.
»Dig allena vare ära» (n:r 8 i 1819), »Store Gud, som tusen
världar» (n:r 30), »Naturen åter träder» (n:r 393), »Sin suck naturen
skickar» (n:r 397 efter B. Münter) af Ödmann, hvilka alla erinra
om den gustavianska odestilen i dess ädlaste former: Oxenstiernas
Oskuldens Religion och Dagens Stunder, Leopolds Försynen och
1 Man skulle i vårt eget land kunna åberopa liknande försvar för
hänsynen till en högre odlad smak i psalmdiktningen: Swedbergs anmärkningar
mot censorernas strykande af Lindschölds aftonpsalm: »Nu i skuggans tid,
den tysta». Se Beckman, Psalmhistoria, sid. 853.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
