Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE .
I q $
Äfven här möta vi den i tidens estetik allmänt vedertagna
teorien om poesiens ursprung ur passionen, hvilken Kellgren
redan 1781 förfäktat. Men den får nu en för den religiöse skalden
mera gynnsam tillämpning. Religionen själf är en passion —
»den renaste men ock häftigaste af alla menskliga passioner».
Däraf följer, att den religiöse skalden bör äga fullkomlig frihet
att på sitt egendomliga sätt uttrycka sina hänryckta känslor.
Den religiösa poesien bör man därför se »med Trones mer än
smakens öga». Malmström ser häri en paradox, måhända ej så
allvarligt menad.1 Men ehuru han nog kan ha rätt i att Kellgrens
ton i den ursprungliga artikeln (den finnes i bearbetad form i
skaldens samlade skrifter) är en smula gäckande, torde dock
grundtanken vara fullt allvarlig. Såvidt jag rätt fattat hans mening,
utgör den helt enkelt en öfverflyttning från ett lifsområde till ett
annat af den samtidigt alltmer framträngande
människoforskningens grundsats vid bedömandet af olika tiders och folkslags
föreställningssätt, seder, smak o. s. v. I sin
installationsföreläsning Om österländska poesiens egenskaper (1786) hade J. A.
Ting-st adius yttrat: »För att döma om Hebraiska, Arabiska, Persiska,
med ett ord, om Asiatiska Sånger, bore vi med en Asiatisk
inbyggares egna ögon betrakta dem, sina tider och orter likmätigt. »2
Det är denna tankegång, som Kellgren tillämpar på den
kristligt-religiösa poesien. Likaväl som medeltidens människor i biskop
Hurds Letters ön chivalry tillerkändes rätten att känna, tänka
och tala på sitt säregna sätt3, likaväl få här de kristna en
motsvarande rättighet. Hur besynnerligt det kristligt-poetiska språket
än må te sig, hur afvikande från hvad man vanligen kallar »smak »,
kan det ju dock ej nekas, att här också finns ett slags smak. Den
för ali vitterhet fördomsfritt intresserade måste respektera denna
smaks egendomlighet och inse att — som Kellgren säger —
»Religionen skapar en ny ordning af poetisk skönhet». Den kristna
smaken är ett faktum, likaväl som österlänningarnas och de gamla
skottarnas skönhetsbegrepp. Följande citat ur Kellgrens artikel
tionella församlingen i Stockholm och blef s. å. komminister där. Ar 1798
blef lian kyrkoherde i litis och dog som prost där 1816. (M. Akiander,
Herdaminne öfver Borgå stift I, sid. 240). — Enligt en uppgift af Choraeus var
Ståhlberg herrnhutare (E. Lagus, Bref etc., sid. 84).
1 Malmström, Grunddragen af Sv. V. Hist. II, sid. 448. Jfr Ljunggren,
a. a. I, sid. 501 f. och Sylwan, a. a., sid. 180.
- Blanck, Den nordiska renässansen, sid. 268.
3 Blanck, a. a., sid. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
