Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6
E. LIEDGREN
Gud erinrar den ej mycket, trots vissa bibliska allusioner.1 I de
parafraser öfver psalmer ur Psaltaren (Ps. 77, 98, 139) Oxenstierna
längre fram författat (efter Tingstadius öfversättning) möter en
mäktigare, farligare och därför äfven sublimare gudsföreställning:
här måste han tala om en »hand, som allt i lydnad tvingar», om
Guds »förtörnelses tvingande bud» och fråga med psalmisten:
Vill Herren evigt då förskjuta
Och ingen hjelp bevisa mer;
Så alldeles sin mildhet sluta,
Och rygga löftet som Han ger?
Vill Han förutan återvända
Blott af sin vrede taga råd?
Har då barmhertigheten ända
Och har Han glömt att göra nåd?
Som en förtjänst hos dessa psalmer bör framhållas deras i
allmänhet koncisa, sammanträngda och korthuggna stil—jämförda
med J.-B. Rousseaus så högt prisade parafraser ha de åtminstone
ett företräde i detta afseende.3 Oxenstierna synes här ha tagit
lärdom af Blairs karakteristik af den hebreiska poesien: strong,
con-cise, bold and jigurative, som äfven återfinnes hos Tingstadius.
Särskildt är parafrasen öfver Ps. 77 anmärkningsvärd: knappast
träffas där någon öfverflödig rad eller någon bild, som faller ur stilen.
I den stora psalmkommittén 1811 fick äfven Oxenstierna ett
rum men har ej utfört något påvisbart arbete där.3 Bland de fyra
psalmer, som man upprog åt honom att författa, hade han redan
tidigare behandlat 90:e Psalmen. Kanske man i början helt en-
1 Oskuldens Religion, strof 2: »Du nedsteg i välgärningen», Ap.-g. 14: 17,
Rom. 1:20; strof 4: »Systemer» etc. Psalt. 19:2,5; strof ]2: hjärtat som den
gåfva Gud vill mottaga, Ordspr. 25:26 (jfr Ps. 51:19): strof 16: förlåtelsen,
Mt. 6: 15.
■ M. Lamm, J. G. Oxenstierna, sid. 565, anser, att psalmparafraserna »ej
på något sätt skilja sig från klassicismens vanliga», och att i dem »föga ai
österländsk färg» märkes. Månne dock ej den ofvan anmärkta
koncentrationen betecknar ett framsteg framför klassicismens psaltarparafraser? Hvad den
österländska färgen beträffar, äro själfva de valda psalmtexterna icke bland de
starkast lysande, men i fråga om behandlingen synes äfven här jämförelsen
med J.-B. Rousseau ägnad att framhäfva Oxenstiernas större trohet mot
originalen. De latinska eller klassicistiska vändningarna och bilderna äro ganska
fåtaliga.
3 Hildebrand, Sv. kyrkans Psalmbokskommittéer, sid. 72. — Wallin
skrifver till Lindblom as/a 1814: »Psalmverket går i sin jemna mekaniska gång,
som ett annat urverk... Men Tit. Oxenstierna är utruckad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
