Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och hoofianismen. En kyrkohistorisk studie. (Forts. och afslutning från årg. XV.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j. o. hoof och hoofianismen’ T55
tyckes hafva väckt något allvarsammare motstånd. Ännu efter mer
än io år eller 1831 är han den ende inom stiftet, som håller
lek-mannakonventiklar.1 Väl dundrar en och annan präst mot honom3,
och redan 1820 uppmanar biskopen vid Visitation församlingen
»att om bemälte torpare eller någon annan skulle tillåta sig slikt
i författningarna med hårdt ansvar belagdt upptåg, befordra honom
till den näpst, till hvilken han gör sig skyldig». Men intet dylikt
afhördes. Tvärtom begynte flera andra af Hoofs anhängare
uppträda på samma sätt. Bland dem var Hoofs klockare, korpralen
Peder Topp, en kvick och orginell man, som uppträdde som en
»vandrande bokhandel». Vida ströfvade han omkring med sin rensel,
och ofta kunde bokvurmar få köpa rara editioner af honom. Den
litteratur han framförallt förde bestod dock af de hoofianska
böckerna, liksom han ständigt, ända fram mot 1860-talet,
uppträdde såsom ledare på konventiklarna.3 Något senare äro
namnen Johannes på Dammen i Örby socken och Jan på Timmerhagen
i Tranemo4, många andra att förtiga. Äfven kvinnor nämnas
bland de uppträdande. De hoofianska kolportörerna kallades
»talemän ».
En annan lekmannaverksamhet, som låg nära intill
husandakt-ten, var ock vanlig bland hoofianerna. Husandakten var mycket
vanlig och hacle sin egen prägel. De långa vinterkvällarna sutto
hoofianerna vid spånarockarna, kardandet och slöjdandet och
sjöngo sina sånger på gammaldags ofta vemodiga melodier i
folkviseton. En och annan, som icke dristade sig till att framträda med
egen predikan såsom taleman uppträdde här. Ett exempel på
detta slaget är Nils Träskomakare. Han uppträdde aldrig som
taleman, därtill ansåg han sig för ringa, men hvar han gick hade
han med sig Hoofs postilla under armen, och vid husandakten eller
eljest om aftonen föreläste han en predikan hvart han kom.5
1 Fehrman a. a , s. 92.
2 Skarstedt a. a., s. 570. Fehrman a. a., s. 168.
3 E. J. Ekman: Den inre missionens historia, del III, 2, s. 2391.
1 Johannes på Dammen kallades af folkhumorn »Biskopen». Det säges,
att en bonde yttrade till Jan på Timmerhagen: »Käre, kan du få ditt
uppehälle på annat sätt, sä försök» — betecknande ord för mångas uppfattning
om denna verksamhet! Att Jan ej blef skonad för gyckel, visar ock
berättelsen om, att när han blifvit trakterad med för litet kokt risgröt på Limmared,
hvaraf de svåraste magplågor uppkommo, man genom väggen hörde hur han
högt bad om att det skulle lätta »ett gry ur,!
5 Om liknande uppfattning se Församlingsvännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
