Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 9. Stora ofreden. Ryssarnes öfvervälde i Finland, 1714—1721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för faran, och sålunda inträffade slutligen, hvad man redan
länge kunnat vänta. På aftonen den 30 November (det var
l:sta advent), då konungen satt vid löpgrafven, träffade en från
fästningen afskjuten kula honom i hufvudet och dödade honom
på stället. Denna händelse förändrade ögonblickligen alla
politiska förhållanden. Den kungliga armén upphäfde genast
belägringen och tågade tillbaka öfver gränsen. Norges eröfring
kom ej längre i fråga, och Armfelt erhöll derför äfven
befallning att lemna Trondhjems län. Men detta återtåg var
olyckligare för den finska hären, än någon af de motgångar, den
samma förut fått vidkännas. Armfelt beslöt taga den kortaste
vägen öfver fjellen, hvarest afståndet emellan de sista byarne
var 8 mil. Men då hären hunnit till fjellens snöhöljda delai
(det var på nyårsdagen 1719 gamla stilen) uppsteg från öster
en storm med snöyra och köld. Redan första natten fröso
stora skaror ihjel vid stranden af Öisand sjö, fastän de med
kolfvarne på sina gevär försökte underhålla eldar för att värma
sig. Följande dag gick hären vilse och nu tågade man i fem
dagars tid fram och åter bland bergen. Omkring 8,000 man,
deribland flere officerare, omkommo härvid af köld, hunger och
trötthet. Den finska fältpresten Nils Idman, som följde med
hären, förtäljer i en af sina predikningar om dessa “Jbolkets
rop pä norska fjellensägande: “Hvilken jämmer och klagan,
nöd och verop, ångest och förtviflan man här nödgades se och
höra, kan man ej så lätt föreställa sig, emedan denna olycka
ej kan till alla dess delar så ohyggligt beskrifvas, som den
i sjelfva verket var förfärlig.u — Norska skidlöpare, som efter
stormen besökte fjellen, funno hopar af ihjelfrusna ryttare och
fotfolk, samt vapen och tross kringströdda längs arméns väg,
och ännu i årtionden derefter syntes på dessa ställen de dödes
hvitnade benrangler ligga på de nakna klipporna.
Genom Karl XII:s död var det hinder undanröjdt, som
hittills hindrat fredens afslutande. Men å andra sidan åter
försvagade denna tilldragelse äfven i någon mon Sveriges
politiska ställning; ty i bredd med hans stora misstag låg det i
hjeltekonungens personlighet ett något, som ingaf en känsla af
tillförsigt hos hans undersåtar och fruktan och aktning hos
hans och rikets fiender. Nu var denna < nimbus borta och
intet annat återstod, än den utmattning, som var en följd af
Karls krig. Det är äfven att märka, att de förändringar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
