Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 2. Gustaf Vasas regering, 1523—1560; de politiska förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständerna i Vesterås och ingingo der med konungen den s. k.
arfföreningen, hvarigenom stadgades, att Sveriges krona alltid
skulle gå i arf inom Vasa-ätten, efter forstfödslorätt. De
förnämsta bland den finska adeln voro äfven närvarande vid detta
tillfälle och bekräftade med sina namns underskrift på de öfriga
ståndens vägnar rikets förvandling från valrike till ärftligt
konungadöme. Bland dessa namn påträffar man tre finska
riksråd: Erik Fleming, herre till Qvidja, Ivar Fleming, herre
till Sundsholm, och Björn Klasson {Leijon), herre till Lepas,
samt bland den öfriga adeln Nils Grabbe och dennes måg
Erik Arvidsson Stålarm, bröderne Nils och Andreas Boije,
Klas Krister sson Horn och dennes farbror Henrik Klasson
Horn, Peter Fleming till Friskala (Eriks och Ivars kusin) och
Johan Knutsson till Laukko (biskop Arvid Kurkis systerson)
m. fl. Yi se här en nästan helt ny aristokrati, som uppvuxit
kring den nya konungamagten. Den andliga aristokratin, hvars
inverkan på Finlands angelägenheter härförinnan varit så stor,
hade nu helt och hållet gått under; men i dess ställe hade
den inhemska adeln och den af konungen grundade
embets-mannaklassen med otrolig fart utvecklat sig. Med ett ord,
ett nytt samhällstillstånd var i begrepp att uppkomma. Man
måste medgifva, att konungamagtens vunna styrka • gaf åt rikets
förvaltningsgrenar mera ordning och enhet än någonsin förut.
Men denna förvaltnings förmedlare, adeln’ öch embetsmannen,
hade derjämte sjelfve uppsvingat sig till alltför stor magt.
Mången af dessa herrar förtryckte på ett ohyggligt sätt
allmogen uti sina embetsdistrikt. Konungen nödgades sålunda t. ex.
upprepade gånger strängt tillrättavisa Erik Fleming sjelf, som
i Raseborgs län hade betungat allmogen med alltför stora
skatter, med skjutsande och annan olaglighet, samt utarmat och
utsugit densamma, så att mången var tvungen att tillbringa
vintern gömd i skogarna. Äfven i öfriga delar af landet
anträffas dylika exempel på snikenhet och våld. Gustaf Vasa
försökte väl några gånger att förhindra missbruken. Men dels
var landet alltför aflägset från konungens vaksamma öga, dels
synes detta fel varit så allmänt äfven hos Gustafs dugligaste
tjenare, att man ej kunde riktigt i grund aihjelpa det onda.
Likväl för märkes mot slutet af Gustafs regering en viss
förbättring i Finlands förvaltning. Konungens gamla vapenbröder,
de båda Flemingarne och Nils Grabbe, dogo alla samma år
Finlands historia. 9
Dlgitzed y i c ro soft ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
