Det susar i parkens stora träd. Gårdsplanen lyser i den tidiga morgonsolen. Varje korn i det grova gruset syns så tydligt, som om en hand omsorgsfullt lagt ut alla stenarna och ordnat dem bredvid varandra i rader.
Angela står i sitt öppna fönster och ser ut. Vågorna, som slå mot stranden, och träden, som sakta susa, sjunga för henne. Den sången hörde hon, när hon var ett litet barn och första morgonen vaknade på Eka. Det är länge sedan, det är nyss. Dagarna och åren ha glidit så snabbt.
Hon spritter till. Hon hör slagen av hundratals små fåglars vingar. De komma i ett stort grått moln, som förmörkar den klara luften. Det är alla traktens sparvar som flyga. Molnet sänker sig ned över en trädkrona, och rymden fylles av ett ivrigt kvitter. De äro vakna, strax skola de söka sin föda ute på de mejade åkrarna och i hjulspårens spillning. Under natten ha de sovit djupt med huvudet under vingen. Några skilja sig genast från de andra och slå sig ned på telefontrådarna. Där sitta de tätt, sida vid sida, och Angela tycker att små, pigga, uppmärksamma ögon iaktta henne.
Nu knarrar det i arrendatorns dörr. Han kommer ut, tittar upp mot den blå himlen med kisande ögon. Undrar han om det skall bli regn i dag? Skall han hinna allt arbete han förelagt sig ute på markerna? Ett blekt, spetsigt ansikte ser spejande efter honom. Det är Adèle. Hans steg i gruset ljuda trygga och tunga. Och när han försvunnit bakom husknuten nedåt ladugården, har han sparkat till stenarna, och den nyss så fina gårdsplanen har redan fått ett oordnat utseende, där han gått fram.
Angela ler. Hon har kommit att tänka på puzzlet som hon och Petra sysslat med under långa vinterkvällar, då lampan lyste inne i salen och natten stod svart mot fönstren. Angela kunde sällan ordna det. Bitarna ville inte passa ihop för henne. Himlens yta spräcktes av en stympad trädgren, stugans svarta skorsten hamnade under källaren. Men Petra hjälpte henne. Under hennes händer reddes puzzlets oordnade målade bitar ut. Träden stodo snart grönskande på sin plats med blad på alla grenar, himlens yta helades och blev glatt och jämn, huset växte upp med fönster och dörrar och vita knutar och skorstenen, som sig borde, mitt på taket. Bara Petra kunde det, och Angela följde hennes snabba händer med lysande ögon.
Skulle icke hennes liv också bli ett sådant där svårt puzzelarbete, som måste redas upp? Det hade ju redan börjat fara ihop. Bitarna ville icke längre passa till varandra.
Petra hade verkhgen saknat Angela, det hade hon strax förstått, då hon för några dagar sedan kom tillbaka till Eka. Petra hade slutit henne i sin famn och sett på henne, som man ser på en som varit länge borta.
Nu visste Angela att Petra med förfäran såg fram mot den ensamma hösten. Hon hade inte bett Angela sluta på hushållsskolan, men Angela begrep nog att hon längtade efter att hon själv skulle föreslå det.
Angela hade också träffat Jacob Levin, som nu bodde hos Hans och Betty. Han hade talat med henne om Petra.
- Hon är för ensam, hade han sagt och skakat bekymrat på huvudet. Hon blir melankolisk.
Och han hade rent ut rått Angela att bli kvar hos Petra.
Har jag inte lärt mig tillräckligt? hade Angela tänkt, när hon legat vaken om nätterna och grubblat.
Petra hade tagit Angela till sig, uppoffrat sig för hennes skull, vakat över henne, då hon var helt liten. Skulle inte Angela i gengäld kunna göra något för Petra? Det var ett slags offer, hon kände det. Stanny! Älskade Stanny! Men Petras och Angelas kärlek till varandra var ju äldre än hennes och Stannys vänskap.
När Angela i går fick brev från Stanny, gick hon upp med det på sitt rum. Hon satt länge tyst över brevet.
"Varför har du inte givit mig en rad?" skrev Stanny.
Ja, varför? Alla dessa dagar! Hon skulle väl ha hunnit det. Det var inte det. När Angela känt Petras kärlek strömma emot sig, hade hon tänkt på Stannys mor. Det var en annan kärlek hon hyste för sin dotter, så olik Petras för Angela. Svartsjuk, nyckfull, hade den kanske redan dödsmärket. Och Angelas känslor för Petra voro så olika Stannys för sin mor. Men med en stark aning förstod Angela att Stanny och hennes mor trots allt ändå på något sällsamt sätt älskade varandra.
Den där besynnerliga kvinnan hade bett Angela att icke träda emellan mor och dotter. Så fanns det väl någon hemlig bevekelsegrund, som drev Stannys mor till en sådan begäran.
Skall hon göra det? Försaka Stanny och i stället stanna hos Petra och bli hennes sällskap den långa, mörka hösten?
Angela har slitits mellan dessa stridiga känslor. Nu när hon står vid fönstret denna underbart klara morgon, har det också börjat klarna inom henne.
Petra skall hjälpa henne. Tillsammans skola de åter sätta ihop det sprängda puzzlets bitar. Petra, vilken öm och god mor har hon icke varit för Angela alla dessa år! Angela tycker sig se henne gå över gårdsplanen med en liten flicka vid sin sida. Det är Angela. Den lilla vänder och vrider på huvudet. Pekar på träden, upp mot himlen, på stenarna i gruset. Hon frågar odh skrattar. Petra berättar, förklarar, har svar på allt. Barnet springrer ifrån henne. Dess klänning fladdrar mellan träden. Petra rusar i fatt den lilla flickan. Tar henne i sina armar, kysser henne, sätter åter ned henne och ser henne leende flyga bort igen.
Angela sträcker upp armarna, där hon står vid fönstret. Hon ler mot morgonen som vaknat.
Då hör hon någon i dörren till sitt rum. Hon vänder på huvudet. Petra är där. Hon har kommit in så tyst.
Angela går emot henne. Dagen, den långa, vackra dagen på Eka, har
börjat.
