Det ringde häftigt i telefonen. Angela ryckte till. Vem kunde ringa nu? Åter ljöd signalen genom den tysta, tomma våningen.
Angela sprang fram och lyfte av luren. En röst med stark finländsk brytning talade i hennes öra.
- Är det fröken Angela von Pahlen?
- Ja.
- Det är fru Landborg, Stannys mor. Jag talade för en stund sedan med Stanny. Hon sade att ni var här i afton. Jag är själv i Stockholm på några dagar för att träffa min son, som har permission.
- Jaha, fru Landborg.
- Vill ni möta mig i kväll? Jag är i min bostad. Skulle det passa? Jag vill gärna tala med Stannys väninna.
Hon lät fientlig på rösten. Angela dröjde ett ögonblick med svaret. Så kastade hon en blick omkring sig i de tnmma rummen och svarade ja.
När Angela en stund senare ringde på dörren till herrskapet Landborgs våning, kom en ung tjänstflic#ca och öppnade.
Angela steg in i en elegant hall med bonat och blankt parkettgolv. Ett stort älghuvud med sorgsna bruna ögon satt över en dörr. På väggarna hängde tenntallrikar i rader. Ett par gamla sablar slogo kors över hatthyllan.
- Var så god, sade jungfrun och öppnade dörren under älghuvudet.
Angela kom in i en stor sdong, där allt var ordnat som till fest. Inga lakan över möblerna här! I ett par väldiga kristallkronor blixtrade droppar av ljus. Rummet var tomt.
- Var så god! hörde Angela flickan bakom sig alltjämt säga.
Skyndsamt gick Angela genom salongen och ännu flera rum, alla flödande av ljus. Hon tyckte sig ha kommit till ett förtrollat slott, vars höga härskarinna dolt sig, så att hon själv måste söka efter henne.
I en liten salong helt i vitt kvävde henne nästan en stark doft av blommor.
En dam reste sig ur en stol, där hon suttit med en bok i knäet, och gick över den tjocka, mjuka mattan fram till Angela.
Hon sträckte ut handen.
- Välkommen, Stannys väninna! sade hon.
Angela kände genast igen Stannys mor efter dotterns beskrivning. Hon syntes bara spädare, mera trolsk än vad Angela föreställt sig. Det kritvita håret reste sig krusigt och yvigt över den klara pannan. Ansiktet var runt, som Stannys, men med en fulländad oval, som avslutades av en vacker, litet bred haka med en grop i. Näsan var pikant trubbig, vilket gav hela utseendet något av strålande ungdom, trots det vita håret som verkade dött. Och de blå ögonen hade ett underbart skimmer, som flöt fram oavbrutet, så att man icke kunde få fatt i blicken eller uttrycket i dem.
Angela drog med en suck efter andan. Åter denna kvävande blomdoft! Blommor stodo också överallt ned stuckna i vaser, i fönstren, på skrivbordet, på små runda bord.
Fru Landborg bad Angela sitta ned i en soffa. Hon satte sig själv bredvid Angela och betraktade henne länge med ett mångtydigt, litet gäckande leende.
- Det är alltså er Stanny valt, sade hon med sin sjungande röst. Jag är så glad att Stanny fått en sådan vän.
Men Angela trodde henne inte. Hon kände alltjämt den fientlighet, som först träffat henne genom rösten i telefonen, strömma emot sig. Hon kunde inte svara. Ett ögonblick sutto de tysta, så började fru Landborg tala.
- När jag först anade att Stanny fått en väninna, sade hon, fick jag en stöt för bröstet. Ack, hon skrev det visst inte genast. Men jag läste mellan raderna i hennes brev. Hon var förströdd, det märkte jag strax. Hon skrev om alla möjliga likgiltiga saker, utom det där enda, som brände henne. När man älskar, brinner man ju. Man tror att inga andra märka något, förstår inte att den hand man räcker fram är het, att ens ögon stråla, ja att till och med likgiltiga ord man uttalar ha en klang av ringande klockor. Så föreställde jag mig Stanny genom hennes brev, och sådan var hon.
Hon vände sig plötsligt rätt mot Angela. Handen som låg i hennes knä, knuten och liten, skälvde.
- Vet ni, sade hon, jag blev förtvivlad. Jag kunde inte sova. Stanny hade aldrig varit ifrån mig mera än ett par dagar. Att jag inte just då reste direkt till henne, berodde på att min man blivit sjuk nere på Ösa, och jag måste vårda honom. Sedan var det för sent. Så dumt att pyssla och jollra med en gubbe, när ens eget lilla barn är i fara.
Angela såg förvånad upp.
- Ja, jag vet vad ni vill säga, fortfor fru Landborg hetsigt, innan Angela hunnit få fram något. Ni tycker väl att ordet "fara" inte passar här. Men jag upprepar det. Hon var i fara då och är i fara nu. Tror ni inte jag känner henne? Jag, som fött och fostrat henne med så mycket lidande! Hon har älskat mig också. När hon var liten och inte hade någon annan famn att gå till. Då ni själv får barn en gång, skall ni förstå hur det känns, när de växa upp och finna andra att slösa sin tillgivenhet på. Hon har mycket att skänka bort, Stanny, ty hon har också min kärlek att vräka ut. Det började redan tidigt, då hon svärmade för sin bror Bernard. Har hon talat om det med er? Jaså, det också. Då vet ni, hur vansinnigt hon älskade honom, den där pojken som regerade hela vårt hus. Ännu varm av mina kyssar, gick hon till honom. Gick ifrån mig. De lärde varandra odygd. De satte sig upp emot mig. Ibland när jag mötte deras ögon, tyckte jag att de glödde av fientlighet. Så de måtte hatat mig - ibland!
Hennes ansikte förvreds. Hon tog hysteriskt åt hjärtat.
Vad vill hon mig? tänkte Angela förskräckt. Varför gick jag hit?
Fru Landborg lutade sig närmare Angela.
- Vad talar hon då med er om? viskade hon, enträget bedjande. Har hon hemligheter, som hon förtror er? Berätta mig!
Hon vill att jag skall förråda hennes dotter, tänkte Angela och stirrade in i de vidöppna ögonen så nära henne. Det var hon som dödade Stannys fågel och sedan lät henne hela sommaren ropa på den. Jag förstår det nu.
- Tycker fru Landborg det vore rätt av mig att tala om Stannys hemligheter? sade Angela slutligen.
- O, så högtidligt! ropade den andra gäckande. Rätt och orätt! Ni ser de där begreppen fortfarande, det ena svalt, det andra vilt. Blanda då litet med färgerna, och ni skall få fram en grå ton, som flyter bättre ihop med livet vi leva.
- Varför det? sade Angela litet darrande. Stanny själv skiljer alltid på rätt och orätt. Hon har hederskänsla.
- Visar hon er mina brev? Jag ser på era ögon att hon gjort det. Är det då verkligen hederligt att visa sin egen mors brev? Då vet ni också att jag skjuter mig, om inte Stanny kommer tillbaka till mig.
Angela såg att hon menade vad hon sade.
- Ni borde inte skriva så. Det skrämmer Stanny, sade Angela lågt.
- Skrämmer henne? Hon måste skrämmas till att älska mig! Min man är ingenting för mig. Bernard döljer allt för mig. Jag måste ha Stanny.
Angela satt tyst. Hennes blick irrade oroligt kring rummet. Hon kände sig instängd, snärjd i en snara, som hon inte visste hur hon skulle göra sig fri från. Fru Landborg tycktes läsa hennes tankar.
- Ni finner mig besynnerlig, sade hon med plötsligt blid röst. Det är jag inte. Men jag är mor. Er egen mor är död, har jag hört. Vad hon skulle varit svartsjuk om sin dotter! Hade nu er mor levat, skulle ni ha lättare att förstå mig. Vi äro svartsjuka, vi mödrar. Ett barn är så stort att äga och så lätt att förlora. Visst fattar jag att Stanny måste ha vänner: unga flickor, jämngamla med henne. Men jag skulle själv vilja vara hennes syster, alltjämt ung med det där särskilda, som hör ungdomen till. Då skulle vi gå med armarna slingrade om varandra och viska. Vi skulle le åt samma saker och gråta tillsammans. Ni vet inte hur det är att dö så småningom. Det är det man gör. Ålderdomen är inte något, som väntar en vid en viss tidpunkt av livet. Man fyller ett antal år, räknar dem och är med ens gammal! Nej, ålderdomen sitter som en kall och torr hand inne i ens hjärta. Den griper omkring sig, suddar ut rodnaden från våra kinder och kramar och rynkar vår kropp. Den tar också det röda blodet ur oss, så att det inte löper lika lätt som förut genom våra ådror.
Åter gjorde hon den där rörelsen mot sitt hjärta.
- Ni är så ung och söt, sade hon nästan smeksamt. Också jag skulle vilja hålla av Stannys väninna. Jag skalle kunna hålla av er!
Och Angela såg hennes ögon lysas upp och hennes mun le. Och hon förstod med ett slags förskräckelse att denna mor verkligen ville själv röva ifrån Stanny hennes enda vän.
"Hon tar alla ifrån mig", hade ju Stanny klagat. "Alla dem jag börjat älska."
Då hördes steg, och Angela såg genom filen av rum en ung man närma sig.
Han gick lätt, nästan trippande som en kvinna, elegant klädd i en ljusgrå kostym. Nu stod han i dörren. Hans ansikte var vackert, bara munnen var slapp som en gubbes. Angela förstod att det var Bernard.
Han gick fram och kysste fru Landborg flyktigt på pannan, men såg över hennes vita huvud leende på Angela.
- Det är min son, sade fru Landborg stolt.
- Nå, hur står det till med Stanny? frågade han och skakade hand med Angela.
- Fröken von Pahlen har hälsningar från henne, sade hans mor, som om Angela hade kommit upp för att framföra dessa hälsningar.
Han log ironiskt.
- Jag hörde dig telefonera, mamma! sade han. För mig behöver du inte förställa dig. Jag vet att du varit orolig för Stannys skull.
Fru Landborgs ögon blevo onda.
- Skall du gå bort i kväll igen? utbrast hon nervöst. Det är ju för din skull jag kommit hit.
- Nå, fröken, hur reder sig Stanny? frågade han utan att höra på modern.
- Utmärkt, svarade Angela glad.
Hon tyckte om honom, därför att han kommit och avbrutit deras samtal.
Men han satte sig inte. Han skulle strax gå igen, sade han. Fru Landborg ryckte på axlarna.
- Här skulle jag inte kunna stanna en minut, sade han skrattande. Blommorna dofta för starkt. Du är galen med dina blommor, mamma. Jag beklagar fröken von Pahlen.
Han vände sig förtroligt till Angela.
- Kan ni tänka er, mamma har alltid blommor på sitt nattduksbord, jasminer, rosor. Allt duger, bara det doftar starkt. Det ger henne lyckliga drömmar, säger hon. Sov då gott, mamma lilla!
Och han kysste henne igen. Kanske ville han försona henne med sina kyssar.
När han försvunnit, satt fru Landborg tyst med sammanpressade läppar. Så grep hon hårt om en vas, som tänkte hon kasta den i golvet. Men hon behärskade sig och flyttade den tillbaka på dess plats.
- Där ser ni, sade hon. Sådana äro de. De komma in och kyssa mig, som om det vore en tröst, och springa genast sin väg.
Hennes röst var icke längre smekande som nyss.
- Lova mig, sade hon med ens, lova mig att ni aldrig mer skall träffa Stanny. Jag känner att ert inflytande över henne måste vara skadligt. Å, hon har haft väninnor förr. Unga flickor, vilkas föräldrar umgåtts hos oss. De ha inte betytt något för Stanny, som ni gör. Svaga karaktärer, blanka, vita blad, inte mäktiga några känslor. Sådana ha de varit. Jag hörde av en mor, som också har sin dotter där nere på hushållsskolan, att Stanny icke vill vara med någon annan än er. Så nu är det sagt. Lämna henne nu åt mig.
Angela reste sig.
- Jag måste gå nu, sade hon. Hur skall jag kunna lova något sådant? Ni är starkare än jag. Jag tror att ni skulle kunna tvinga mig. Men jag vill inte bli tvingad. Jag har aldrig haft någon vän. Ni får inte ta Stanny ifrån mig.
- Ni måste höra på mig, utbrast Stannys mor och reste sig också. Kan ni inte åtminstone lova mig att inte skriva till henne denna tid? Jag ber er. Lova detta för min skull. Hon skall skicka er brev - naturligtvis. Mig ger hon bara några rader då och då, med långa mellanrum. Angela tvekade.
- Jag lovar det, sade hon med en suck.
Men när Angela märkte att den andra tog emot det löfte hon själv givit med svidande hjärta som en helt naturlig sak, ångrade hon sig redan.
- Adjö, sade Angela och sträckte fram handen.
Fru Landborg tog den. Samma leende, nästan av hån, som Angela förut sett i hennes ansikte, stack henne nu så att det gjorde ont.
Åter gick Angela igenom de festligt upplysta rummen. Nedkommen på gatan, drog hon efter andan. Den kyliga kvällsluften svalkade hennes kinder.
Hon tyckte det var härligt att på nytt kunna andas.
