Först hade det varit händelsen med Linnéa och hennes avresa, och sedan Bells sjukdom och plötsliga försvinnande. Båda sakerna hade gjort ett starkt intryck på flickorna.
Några dagar gingo de omkring med missnöjda och betryckta miner. De viskade med varandra och sutto länge uppe om kvällarna och pratade med varandra trots fröknarnas förbud. Något hade stört dem i deras dagliga liv, och de voro oroliga som en flock lamm på en äng, vilka skocka sig tillsammans, då det mullrar av åska i fjärran.
Den enda muntra var Nanna, som fortsatte sitt pladder, som om ingenting hänt. Hon tyckte att var "oförskämt" att Linnéa haft ett barn utan att vara gift, men bondfolket är så där, och hon sade att hon alltid funnit Bell litet "konstig i knoppen", så att det var inte alls underligt att hon blivit tokig. Egentligen uttryckte Nanna helt vårdslöst fröknarna Strussenhielms egna meningar, fastän de ej sade högt vad de tänkte.
Angela hade ibland brev från Petra. Av dessa hennes brev kunde Angela förstå att Petra längtade efter henne. Petra bodde denna sommar åter på Eka, nu alldeles ensam. Det hade gått tre månader, sedan de träffats. Men Angela längtade inte hem. Hon hade ju Stanny.
Ändå hade Angela sedan länge lagt märke till flickornas ovilja mot henne. Hon såg att de inte tyckte om hennes och Stannys heta vänskap. På sista tiden hade de tagit sig till med att härma de två vännerna. Kommo Angela och Stanny gående arm i arm från sina morgonpromenader, kunde de få se ett par flickor dyka upp från något gömställe och fnittrande gå framför dem på samma sätt som de, med armarna om varandras liv. Eller Angela hörde dem kalla varandra vid små smeknamn liknande dem, vilka Angela och Stanny använde och som de trott vara deras egen hemlighet.
Stanny skrattade åt alltsammans och uppmanade Angela att inte taga sig flickornas dumheter så nära.
- Snart få de någon annan att vara elaka mot, sade hon tröstande.
Men Angela var ledsen. Hon gick till rätta med sig själv, undrande om hon kunde ha handlat orätt mot de andra. Hon hade ju mindre människokännedom än Stanny, som aldrig just gjorde sig förhoppningar om godhet hos någon varelse. Det hade hon lärt sig av sin mor.
En afton efter slutat arbete hade Angela och Stanny gått upp på vinden för att få vara ostörda. De sutto nu på bänken framför fönstret. Där hade de en gång hört Linnéas berättelse. De talade också lågt med varandra om Linnéa. De hade haft ett litet sorgset brev från henne, vari hon beskrivit sin hemkomst och barnets begravning, och de tänkte på Linnéas trygga vänskap för dem som något vackert de skulle minnas från denna tid.
Angela såg ut över Mälaren, där ljusen ilade förbi. En skuta låg stilla där ute med nertagna segel. Bara en liten röd lykta darrade och lyste och gjorde vattnet oroligt omkring sig.
Angela tänkte på Bell. Var fanns hon nu? Led hon alltjämt, kvidande på samma sätt, som då Angela funnit henne i skogen? Var hennes mun lika röd och längtande efter kyssar? Upplevelsen där inne i Bells rum hade Angela icke velat berätta för Stanny. Något hade hållit henne tillbaka. Men när Angela nu betraktade det röda lilla ljuset där ute, började hon plötsligt förtro även detta åt Stanny.
Stanny lyssnade tyst. Hennes ögonbryn drogo sig samman. Hon grep hårt om Angelas arm och såg forskande in i hennes ansikte, som letade hon efter spår av något förbjudet och sällsamt lockande.
- Varför har du inte sagt mig det förut? frågade hon litet häftigt.
Angela såg tveksamt på Stanny.
- Jag vet inte, mumlade hon. Jag förstår inte Bell.
- Hon var ju kär i dig, liksom i den där Cecilia, sade Stanny. Tror du inte jag hörde dig gå uppför trappan och stiga in i hennes rum? Du skulle sagt mig det. Det finns sådana kvinnor. De äro farliga just för unga flickor som du, vilka inte förstå dem.
- Kan en kvinna vara kär i en annan kvinna? frågade Angela. Jag har aldrig hört något sådant.
- Ja, men det har jag, sade Stanny.
Hon darrade litet, som frös hon.
- De äro olyckliga stackare, blöta som svampiga djur. De draga och locka en till sig. Och är man en gång hos dem, är man förlorad. Jag tror de liksom suga ut en, till dess man sitter där med tomt hjärta.
- Petra längtar efter mig, sade Angela efter en stunds tystnad. Hos Petra är det så fridfullt. Där hemma på Eka känner jag igen allting. Dagarna rulla i väg alla lika varandra. Ingenting händer. Här är det oroligt. Människorna äro ju elaka. Det visste jag inte förut.
- Var inte ledsen över det med Bell, fortsatte Stanny sin egen tankegång. Trycker dig livet ibland, som det gör med mig? Då ängslas jag. Så många människor kommer man att träffa, så många öden skola glida förbi. Jag tycker åren, de som äro kvar, vila uppe på min hjässa. Jag skall lyfta av dem ett för ett som korgar, som jag sett italienskorna bära på sina huvuden, fyllda och tungt lastade. Vart skall jag kasta dem? Hur länge skall jag orka bära dem?
Angela vände sig leende mot henne.
- Vi spekulera och fundera, sade hon. Jag vill börja leva.
- Jaså, du skall börja leva? Kanske på Eka? frågade Stanny, nu också leende. Där det är så fridfullt!
- Ack, jag menar inte där, sade Angela. Jag tror att det väntar mig något någonstädes. Jag vet inte var. Men jag drömmer om det. Och jag skall känna igen platsen från mina drömmar, när jag väl kommer till den.
- Skall du? Och finns det inte också en man, som du vill älska, på den där platsen?
Angela blev med ens röd.
- Jag vet inte, sade hon dröjande. Jo, han finns där. Och han har så sorgsna ögon. Första gången i mitt liv, som jag var och såg ett stycke på teatern, var det en av de uppträdande i det, som kom mig att känna något... Han hade räddat en kvinna, som kastat sig i vattnet. Jag tyckte att hans ögon från scenen blickade rätt mot mig. De där ögonen behärskade mig hela tiden, också sedan jag kommit hem och lagt mig. De bådo mig om något. Jag blev icke fri från dem. Kanske är det han som år mitt öde, eller någon lik honom. Det känns så - jag kände det så då.
Åter sutto de tysta. De hade en stark aning om att de snart skulle skiljas. Med blickarna följde de båtarna där ute. Vattnet hade svartnat. Och nu steg månen upp. Den kastade en silverstrimma mot deras fönster och silade fram under taket, lysande på de grova bjälkarna, så att de syntes spröda och genomskinliga.
Då sprutto de plötsligt till. Någon rörde sig där borta i dunklet vid trappan. När de vände sig om, sågo de Nannas huvud hastigt dyka ned och försvinna. De hörde klapprandet av springande fötter.
- Hon har spionerat på oss, utbrast Stanny harmset.
Angela hade blivit vit. Hon var ond.
- Jag skall gå efter henne, sade hon och reste sig snabbt.
- Nej, sitt kvar här, bad Stanny. Det tjänar ändå ingenting till.
Men Angela var redan i trappan. Hon rusade nedför den. En dörr stod där på glänt. Det var dörren in till "Stockholmsrummet". Utan att besinna sig vidare, öppnade Angela den och steg in.
Hon upptäckte genast Nanna, som gestikulerande stod mitt på golvet bland de församlade flickorna. Kalle, med en gottpåse i handen, satt på sängkanten och slängde med benen, ivrigt lyssnande till vad Nanna hade att berätta. Hon var den första, som fick syn på Angela.
- Där är hon ju själv, sade Kalle och pekade på Angela med en chokladkaka i silverpapper.
De andra vände sig hastigt om. Det blev med ens tyst i rummet. Ett par av flickorna sågo generade och litet skamsna ut. De andra betraktade Angela med lysande ögon, som om de väntade ett spännande uppträde.
Angela hade aldrig känt sig så ond. Stämningen där uppe på vinden med månskenet och båtarnas speglande ljus, som vaggat in både henne och Stanny i ett svärmiskt och vemodigt rus, var förflyktigad. Vart hon såg tyckte hon sig mötas av hånfulla och onda ögon. Hon knöt ofrivilligt händerna och gick mot Nanna, som med gapande mun stirrade på henne.
- Du har lurat på oss, sade Angela flämtande. Ni ha alla lurat på Stanny och mig. Precis som tjuvar ha ni stulit till er vad vi sagt till varandra, när vi trodde oss vara ensamma.
- Hör på henne, skrek Kalle med munnen full av choklad. Hon kallar oss tjuvar. Kan man bara tänka sig!
Ett ögonblick var rummet i fullt uppror. De pratade i munnen på varandra, gjorde vilda åtbörder, som Angela vid ett annat tillfälle skulle funnit skrattretande. Erna rusade framför de andra.
- Det är du som är tjuv i alla fall, sade hon med stickande röst. Du har tagit ifrån oss Stanny, som vi alla i Stockholm hört skulle vara så trevlig. Du hypnotiserar henne, så att hon inte ens vill se åt oss andra. Det sade fröken von Wenden också. Det var hon, som sade det.
Angela tog ett steg tillbaka.
- Sade Bell det? mumlade hon. Varför skylla ni det på henne? Hon är ju inte här.
- Nehej du! Det är just vad hon inte är! sköt Nanna in med sin gälla barnröst, som om också detta med Bell vore ett utmärkt stridsämne.n
Judy Rosenrauch, som naturligtvis även stod på Nannas sida, fastän hon eljes gärna talade om att hon "var släkt med Angela von Pahlen", sade nu:
- Undra på att Nanna var nyfiken på er två. Vi skickade ju henne för resten! Vad ha ni egentligen för er? Trolla ni? Vad gjorde de, Nanna? Angela avbröt ju din berättelse.
Detta fräcka erkännande av att Nanna verkligen blivit utskickad gjorde Angela stum.
Hon såg på Judy med en förebrående blick. Men nu var Nanna i farten igen.
- De talade om Linnéa, skrek hon. De älska henne också. Vi äro inte goda nog bevars, för vi ha inga barn.
Angela öppnade dörren. Mot de där kunde hon ändå inte reda sig. Och bara hon tänkte på Linnéa och hennes sorg över det lilla döda barnet, fick hon ju gråten i halsen.
Hon flydde nedlör trappan och ut i trädgården. Hon stannade i mörkret tätt intill byggnaden. Hon tyckte att det sorlade i hela huset som i en brunn, när man firat ned en vattenhink för att fyllas i dess djup. Hon såg sig förvirrad omkring. Ett främmande hus! En främmande trädgård med kallt månljus, som klöv trädgården i två delar, så att den med sina utskjutande träd och yviga buskar och smala rabatter liknade ett stort förvridet ansikte, vars ena hälft var starkt belyst, medan den andra vaksamt skuggats! En främmande Angela också, som i sin vrede kände lust att med sin fot trampa på trädgårdens uppåtvända ansikte.
Från det öppna fönstret ovanför hörde Angela livliga röster. Det var flickornas.
- Såg du hur hon kom in? fnyste någon. Stolt som en liten Napoleon!
- Pyttsan, hon tror visst hon kan hypnotisera oss också med blickarna från sina mörka ögon.
- Ser hon inte hemskt rolig ut med det där ljusa håret och de svarta ögonen?
- Jag har aldrig tyckt om henne. Hon har ett sätt som om hon vore fasligt förnäm.
- Hon ryckte til! och gick, när vi sade något om Linnéa. De där två, Stanny och Angela, ha upphöjt henne till helgon. Ett helgon med utslagen tand och mistad oskuld!
- Jag undrar varför just Stanny och Angela blivit så goda vänner. De äro ju så olika varandra. Men båda två äro de olika oss också, de tro visst att de äro särskilt djupa, ungarna.
- Angela avslöjade sig ju. Så svartsjuk hon var om allt vad Stanny sade till henne. Vi tjuvar! Hon borde ha smörj.
- Och högfärdig! Bara för att hon händelsevis har ett von framför namnet. Som om det vore något! Det hade ju den där fröken Wenden också! Fröken Fån tänker jag kalla henne.
En skrattsalva avbröt resonemanget.
Angela drog djupt efter andan. Många år efteråt skulle hon minnas detta samtal, som hon osynlig för de andra åhört. Alltid skulle hon tänka, när någon misstänksam eller ond blick snuddade vid henne i ett sällskap:
Vad skola de efteråt säga om mig framför ett öppet fönster i ett sovrum?
Nu led hon. En annan Angela trädde fram för henne, skapad av kamraternas tankar om henne. Denna nya Angela rörde sig löjligt, småtrippande på sandgången. Hon stoltserade med svängande armar och ögon, som hon sökte göra djupa och tankfulla. En massa grannlåt hade hon hängt på sin enkla bomullsklänning, ja en narrklocka pinglade ut i kvällens tystnad. Fröken Fån hette hon. Och hon var värdig namnet. Till och med Stanny vände sig med avsky från denna uppenbarelse.
Ovanför Angela stängde någon ett fönster med en liten smäll.
Angela ryckte till. En snyftning undslapp henne.
Huset var stängt för henne nu och fyllt av fiender, som lurade på henne. Hon frös, men hon ville inte gå in. Månen, som stigit högre på himlen, träffade henne nu med en flod av ljus.
Hon kröp in i skuggan. Steg hördes på gången, och hon såg Stanny gå förbi henne upp mot förstugubron.
Angela rörde sig inte. En sekund dröjde Stanny med spejande ögon. Hennes ansikte var stort och vitt i det starka ljuset. Angela såg hungrigt på henne. Hon fylldes med ens av en lycklig bävan. Stanny var hennes vän. Under denna tid, då allt som mött Angela förefallit henne så nytt och underligt, därför att hon själv kom från ensamhet, hade denna unga flicka sprungit emot henne. Deras händer hade slutits i ett fast grepp, deras hjärtan hade öppnats. De ägde varandras kärlek och förtroenden och drömmar. De hade med dunkla ögon blickat in i en oviss framtid. Aldrig skulle de glömma varandra.
Men när Stanny nu började gå ifrån Angela och hennes steg alltmer avlägsnade sig, tyckte Angela att ringen, som slagits omkring dem, vidgades och var nära att brista. Det slet i hennes hjärterötter, som om Stanny dragit i dem för att rycka henne med sig. De kunde ju inte ständigt få vara nara varandra. Angela skulle åter bli ensam, utan vänner.
Var för sig skulle de kanske fortsätta att sträva mot det mål deras drömmar börjat bygga upp.
Och Angela grät lutad mot väggen, medan saknaden efter Stanny redan
brände henne.
