Stanny stod nere i trädgården en tidig morgon, innan alla andra i huset vaknat. Hon visslade lagt för att väcka Angela. De hade föregående afton kommit överens om att taga sig en promenad, innan arbetet började.
Äntligen rörde sig gardinen framför Angelas fönster. En hand tecknade fem utspärrade fingrar mot det röda tyget, som redan var belyst av solen. Detta var den avtalade signalen, och Stanny log muntert. Angela vågade ju inte draga upp gardinen för de andras skull, och dessa fem skugglika fingrar mot dess yta verkade helt mystiska denna klara morgonstund.
Dörren till verandan trycktes sakta till. Gruset i sandgången knarrade. Stanny tyckte att Angela såg helt yrvaken ut, där hon kom fram i solskenet.
De sprungo ned genom trädgården. Den syrliga, litet kalla luften slog emot deras ansikten. Det var en sådan vacker morgon.
Över Mälaren lyfte lätta dimmor, tindrande av sol och vatten. De lämnade en blank spegelyta efter sig. Och ett par måsar gungade sakta fram. De sågo ut som två vita rosor, som solen i sitt glada slöseri låtit falla genom luften.
Runtomkring på stränderna var det tyst. Tunga lövmassor bildade en väldig grön krans, som sänkte sig ned mot sjöns botten, så att också den var outgrundligt mörkgrön.
Angela och Stanny stodo stilla på gräset. Deras ögon lyste av ljuset omkring dem, deras ansikten och händer voro genomskinliga. De kände sig också som lätta väsen i släkt med sommarmorgonen.
Då ringde en klocka någonstädes. Dess spröda klang tonade ut över nejden och föll i klingande droppar genom rymden. Och med ens fick vattnet liv. Det krusade sig, och små vågor började porla in mot stranden. Trädens kronor rörde sig susande mot varandra. Ett rökmoln steg upp från en stugas svarta skorsten. En vagn rullade på vägen. Och långt bortifrån eller mycket nära vässade någon en lie.
På andra sidan badstället löpte en smal stig i kanten av lövskogen. Angela och Stanny slogo in på den. De gingo så lätt. De tycktes dansa fram. De höllo varandra i handen och svängde med armarna.
- Alla dagar borde sluta med morgonen, sade Stanny skrattande. Sedan kommer det moln på himlen. Och så blåser det. Och rätt som det är, blir det regn. Och så natten. Jag tycker inte om natten.
- Vilken härlig tid vi ändå ha, sade Angela med en suck av belåtenhet.
De gingo tysta vidare. Angela plockade en blåklocka och räckte Stanny. Över deras huvuden sträckte sig grenar tunga av skälvande löv. En asp, vilkens blad redan voro svagt röda och gula, stod och darrade vid vägkanten. De stannade framför den.
- Den darrar därför att dess stam en gång timrades till Kristi kors, sade Angela.
- Har du också hört det? sade Stanny. Jag tror inte på Kristi gudom. Men en gång korsfästes en god man, som led för människorna. Varför icke? Folket tålde honom inte för att han ville dö för dem och taga deras synder på sig. Kanske ville de själva bära sina synder, eller snarare ville de inte höra talas alls om att de syndat.
De voro så unga. Varje ögonblick måste de hävda sitt oberoende: att de icke trodde. Och samtidigt kramade de kärleksfullt varandras händer och skulle en skön morgon som denna också velat dö för sin tro på var andra.
- O, sade Angela. När jag hör om härliga människor, så tycker jag mitt eget liv är så litet och dumt. Jag skulle vilja flyga ut ur mitt hjärta, som sitter fästat vid mitt bröst med en stark muskel och binder mig, så att jag icke kan komma någon vart. Skall hela mitt liv bli så här? tänker jag ofta. Varför kan jag inte svinga mig upp och bli en hjälte? Ibland ser jag en väg slät och jämn framför mig, behaglig och lätt att gå på. Det är sådant mitt liv gestaltar sig. Jag skulle vilja vika av från den där vägen och vandra över bergen i stället. Men när jag försöker hoppa över diket som löper utmed vägen, vidgar diket sig plötsligt. Det blir brett och djupt, och dess sluttningar, som nyss bara voro gräsbevuxna vallar, stupa rakt ned, så hala och djupa. Då blir jag rädd och vågar inte språnget.
- Det är så få som våga det, sade Stanny. De fortsätta bara att promenera framåt, och deras tid, hela deras liv upptages av småsaker. Är det inte förskräckligt? Man stiger upp, man lägger sig att sova, tar av sig sina kläder och plockar på sig dem igen, syr fast en knapp som fattas eller sprättar bort en som är för mycket. Man lagar mat och äter den, man träffar grannar och munnarna gå av tomt prat, man ler mot andra, som grina tillbaka mot en själv. Sedan väntar döden och säger: nu ha ni gjort nog. Och munnen stannar kanske mitt i en gäspning.
- Vi måste göra något, sade Angela ivrigt. Du och jag! Låt oss komma överens om att en gång åtminstone i vårt liv utföra en hjältemodig handling. Vi borde väl utföra en varje dag. Men det tror jag inte vi kunna.
- Ett förbund! mumlade Stanny. Men en enda handling?
- Tänk på att den där enda handlingen också kan vara att vi försöka komma över det där diket och giva vår vandring ett nytt mål, sade Angela.
- Ja, det duger, svarade Stanny tankfullt. Vad skall vårt förbund heta?
De grubblade båda på namnet med blickarna långt borta.
Runtomkring dem log naturen. En kvist fullsatt av små, röda blommor slog lätt över Angelas kind. Gräset på vägkanten blänkte av morgondaggen.
- Det är om våren man riktigt vaknar igen, sade Stanny slutligen. Våren, det betyder också ungdom. Och den där handlingen skall väl ske, medan vi ännu äro unga. Låt oss kalla vårt förbund "Våren".
De slannade och grepo hastigt varandras händer. Det låg en svärmisk tillbedjan i deras blickar. En liten fågel tittade med glänsande, vaksamma ögon ned på dem från en gren. Så fångade den en fladdrande insekt och flög med den i näbben tillbaka till boet.
Stanny och Angela vände om och gingo samma väg de kommit. De kände sig högtidliga till mods, som om något underbart hänt dem.
Ack, att morgonen icke mörknade till en dag, som skulle slå sin gråhet omkring dem!
De sågo upp mot himlen och tyckte sig se sina ljusblå drömmar
kretsa där uppe som fåglar, spanande långt i fjärran efter något
flyende, som de skulle gripa, med ens förvandlande sig till starka och
väldiga örnar.
