Det var verkligen ett uppträde inne hos fröknarna. Det var deras röster Angela hört, då hon stängde dörren till Bells rum bakom sig. Och uppträdet rörde Linnéa Larsdotter. Fröknarna hade skickat efter henne. Hon var nere och badade, och nu väntade de på att hon skulle infinna sig.
I ett par dagar hade fröknarna gått omkring med dystra och olycksbådande miner. Flickorna viskade med varandra:
- Vem gäller det? Är det du som gjort något galet? Eller kanske jag?
Bara Margit Blomstrand hade känt ett stygn av självförebråelse i sitt hjärta. Av en händelse hade hon kommit att lyssna till ett samtal mellan Angela och Stanny och då fått reda på att Linnéa hade ett barn. Hon hade vid något tillfälle berättat det för Riken. Det hade sluppit ur henne av ren tanklöshet, och strax därpå skulle hon velat slå sig för sin lilla pratlystna mun.
Riken hade blivit så uppskakad. När Margit bett och besvurit henne att ej tala om det för någon och inte säga något till Linnéa, hade Riken högtidligt svarat:
- Tyst nu, Margit! Du vet inte vad du säger. En ung flicka som du har inte reda på sådana saker.
Pyttsan! Som om inte hon, Margit, visste mycket mer än Strutsen om förhållandet mellan man och kvinna. En gång i våras hade en trupp skådespelare från huvudstaden gästat teatern i Norrköping, och efteråt på en bal på Hotell Göta, då Margit haft sin bästa klänning på sig, en dröm i azurblått, hade förste älskaren kysst henne i ett sidorum. Hade Riken någonsin upplevat något sådant, hon med sin dumma pastorsadjunkt?
Riken hade inte strax sagt något till Diken. Ack! Diken var så oerfaren! Hon hade ju aldrig varit med om något. Riken måste först ensam komma till klarhet om vad man borde göra med Linnéa. Sparade hon inte den vetskap hon fått om den stackars bondflickans liv som en läckerhet hon i nattens tystnad skulle njutningsfullt suga på?
Ja, Riken hade legat vaken en hel natt. Hon vände och vred på sig. Papiljotterna gjorde henne illa, skavde hennes huvud, där tankarna krälade. Det hade aldrig förut hänt i Prästkragens historia, att en av eleverna haft ett barn. De skulle ju här uppfostras till att bliva fäderneslandets goda hustrur och mödrar. Att en av flickorna redan nu hade löst moderskapets mysterium utan den underbyggnad skolan gav, utan att ha gått igenom hela kursen i matlagning och städning för fröken Riken eller ha åtnjutit fröken Dikens utmärkta teoretiska undervisning, det var ju att bedraga de ledande: ett trots och en förskräcklig brottslighet utan like.
I mörkret såg Riken plötsligt för sig Linnéa, sådan hon brukade se henne varje dag: den långa, kraftiga gestalten med breda höfter, bröstens rundning under bluslivet, den smidiga midjan, de stadiga armarna, de grå ögonen med den kloka och genomträngande blicken under en låg och enveten panna. Ja, hon var kvinna, en mogen, fullt utvecklad kvinna. Att inte Riken lagt märke till det förut! Och hennes synd stod visst inte ristad i hennes ansikte.
Efter en stund gingo Rikens tankar andra vägar. Hon sökte förföraren. Vem kunde han vara, den där mannen, som lockat till sig denna flicka? Vem var han? Hur hade det skett? Pastorsadjunkten tassade på osynliga tofflor i sin svarta långrock genom rummet. Nej, någon som liknade hennes ungdoms älskade kunde hon inte tänka sig i en sådan situation. Då steg en annan man fram till Rikens bädd, där hon låg och våndades i sina hårt åtsnurrade papiljotter. Han var högväxt och axelbred och hade en svångrem över smala höfter. Hans ansikte såg glatt och öppet ut, och blicken tindrade. Hade hon sett honom någon gång med lien i hand på ängen där ute, eller hade han en sen afton med kraftiga årtag rott förbi henne på sjön? Nu steg han fram och drog åter hennes blickar till sig. Men det var inte henne han brydde sig om. Han slöt Linnéa i sin famn. Rikens uppjagade fantasi trollade fram en mjuk tuva som doftade. Mannen böjde sig över någon som hade sjunkit ned i tuvan. Åter Linnéa. Nu var hon naken. Han också. Två vita kroppar pressade mot varandra. Lemmar som slingrade sig om varandra, en mans smala höfter som rörde sig tätt emot kvinnans på tuvan.
Nu kunde Riken inte längre urskilja Linnéa. Allt smalt bort i ett töcken. Med en knappt märkbar rörelse hade mannen flyttat sig över till Riken. Hennes torra kropp fuktades av en manlig säd, som den törstigt och girigt sög upp. Hon var en åker som plöjdes och befruktades och som en vår skulle vaja ljus och fylld av spirande sådd.
Plötsligt satte sig Riken upp och tände den elektriska lampan över sin säng. Hennes ögon stodo vidöppna av förfäran. Hon kastade en snabb blick bort mot Diken. Nej, hennes syster sov som väl var. Hon såg rätt in i byråns ovala spegel mittemot. I glaset återgåvos med pinsam tydlighet hon, Riken själv, och systern i var sin stora säng, deras föräldrars sängar. Hon tyckte med ens att de två kvinnorna där borta i den vita spegeln sågo fula ut. Diken låg på sidan med gapande mun och blekt ansikte. Hon liknade sannerligen en fisk! Och hon själv med det runda huvudet fullsatt med löjliga pappersrosetter och en vit skjorta med yvigt och kokett krus kring den magra halsen: vad var hon lik...? Hon vågade inte tänka på det. Hon tyckte att de okyska tankarna nyss ritat streck kors och tvärs över hennes hud, såsom hon ibland sett väggarna på en toalett i någon stadspark fullklottrade av okynniga och djärva fingrar. Också rummet var fult i sin ordentlighet. Där lågo Dikens kläder hoplagda på en stol. Riken skymtade ett skärt livstycke och ett par yllestrumpor, och på en annan stol hennes egna plagg mera flärdfulla med frivoliteter och broderier på linne och benkläder. Ingen man hade i passionerad iver slitit av dem dessa kläder och hänsynslöst slängt dem omkring på doftande tuvor. Inga heta händer hade rivit ibland dem för att få upp knappar och besvärliga hyskor och nå en kropp, som fylld av åtrå svällde under dem.
Riken tog sig över pannan. Var hon galen? Ja, den gamla ungmöns galenskap var över henne. Hon som ser att stegen gått förbi henne och vänder sig om och finner en ung kvinna bakom sig, som äger allt det hon själv saknar. Vad gör hon då? Hon hatar, som Riken i detta ögonblick hatade Linnéa, vilken älskat och lidit och fött och värmt ett nytt andande liv under sitt hjärta.
Det var efter en sådan natt Angela hört de upprörda tonfallen från fröknarnas rum. De voro inte riktigt av samma mening i fråga om behandlingen av Linnéa. Riken ville att hon genast skulle köras på porten: ett sådant rötägg kunde få hela det ungdomliga material de hade under sitt tak att ruttna.
Men Diken, som med sammanknipna läppar åhört Rikens berättelse, ansåg att man inte fick fara så hårt fram. Det skulle bli en skandal, och folk i den lilla staden kunde börja viska. Snart skulle man säga att Prästkragens skola hade dåliga och lösaktiga element, och ej vilja sända sina flickor dit. Diken var försiktig. Hon hade inte som Riken haft sömnlösa nätter för den här sakens skull. Den pinade henne nog. Hon tänkte på terrierns kärlekshistoria, som utspelats i trädgården dessa vita, ljumma månskensnätter. Och hundens historia hade för henne vida större betydelse än Linnéas. Han var den enda som var fästad vid henne, tyckte hon ibland. Med trumpen tillgivenhet hade han nafsat i hennes kjolar och ätit ur hennes hand. Och nu hade han glömt henne för hyndans skull, vilken Diken i tysthet med gammaldags, kärv stränghet kallade "en riktig slinka". Smög hon sig inte ifrån Dikens hund ned i dunklet av träden och fortsatte den otroliga leken med en av de stora grå hundarna? Kanske med båda. Allt på samma natt! Det var icke mycket som skilde de här flickorna från hyndan. Smeksamma, med runda, svarvade kroppar och med ögon som trånade, dansade de på smala ben och lätta fötter runt i ringen, medan andra lysande ögon iakttogo dem glupskt från alla håll.
Så hade de båda systrarna kommit överens om att giva Linnéa en varning. De skulle tala med henne och förebrå henne att hon dolt en så viktig sak för dem.
Nu hörde de steg i trappan. De vände sina upphetsade röda ansikten mot dörren.
- Stig på, ropade de på en gång, när det knackade.
Linnéa kom in. Hennes hår var vått och slätt tillbakastruket från pannan efter badet. Friska vattendroppar blänkte på hennes kinder.
- Sätt dig! sade Diken strängt.
Linnéa gav dem en förvånad blick och satte sig på en stol. Hennes ben och starka lår framträdde under klänningstyget. Flickorna hade så litet på sig dessa varma dagar. Hon satt där med sina kloka grå ögon med en uppmärksam och hövlig blick riktad på fröknarna. Händerna, de stora arbetshänderna, hade hon knäppt i skötet.
Diken började genast. Hon kände sig illa till mods. Men Rikens ögon tindrade skadeglatt. Nattens upplevelse dröjde i hennes bakhuvud som en nervvärk, vilken smärtade och gjorde henne hetsig.
- Varför har du inte sagt oss att du har ett barn? frågade Diken.
Linnéa blev röd om kinderna. Hon höjde hastigt huvudet, men sade ingenting.
Nu inföll Riken:
- Det är en skam, en riktig skam, vet du!
Hennes kvittrande röst slog över, blev gäll och skrikig.
- Hela tiden har du dolt detta för oss, ropade hon. Du visste väl hur skamlöst det var. Vi skulle inte ha tagit emot dig, om vi vetat det.
Linnéa knäppte bara hårdare ihop händerna. Det retade Riken ytterligare, att flickan inte svarade genast.
- Vad har du fört för ett liv? fortsatte hon på samma hetsiga sätt. Du är ju inte gift. Och har haft sådant för dig redan.
Mannen med de smala höfterna och svångremmen om det smärta livet tycktes vara i rummet. Hans ögon flammade hotande. Och Riken tillade hastigt:
- Han är inte här för att försvara dig nu, din älskare. Du skall själv svara.
Diken såg förvånad på Riken. Var detta pappas lilla Riken med sådana ord i munnen?
Men Linnéa satt tyst. Just nu kände hon ett par armar om sin hals och hörde Violas jollrande röst i sitt öra. Hon kunde icke stiga upp och tala eller tillbakavisa anklagelsen. Ja, hon hade ju ett barn. En liten tjock flickunge, som tultade över gårdsplanen där hemma med lysande blå ögon. Bomullsklänningen stod så nätt ut där bak, när den lilla böjde sig ned för att plocka en blomma. De korta benen hade runda ringar kring knäna, så knubbig var hon.
Linnéa hörde inte på fröknarna, som nu börjat prata om varandra, gestikulerande med hårda, tafatta händer, som aldrig hållit ett barn och aldrig smutsat sig med att tvätta ett oändligt antal blöjor och små kläder.
Deras hjärnor äro alldeles tomma, tänkte Linnéa. De förstå ingenting. De ha ju aldrig vaknat en natt av ett barns skrik och känt glädjen av att kunna mätta och lugna det med varm mjölk, som runnit upp ur deras bröst, stackare.
Men ett ord stack henne plötsligt. Det var det där rysliga ordet hor. Det var Riken, som i sin upphetsning och vrede tagit sjätte budet till hjälp. Hon och målarmästare Persson hade ändå samma uttryckssätt och syn på livet.
Linnéa reste sig långsamt.
- Jag går och packar då, sade hon, och fröknarna ryckte till, när hon äntligen talade. Jag reser hem till min lilla flicka. Jag är glad åt det.
Men Riken och Diken ville ända inte låta henne resa. Då var ju skandalen de fruktade där. Och så måste de bönfalla Linnéa att stanna kvar. Deras ställning var löjlig, det insågo de med pinsam tydlighet. Och det retade dem än mer.
Den långa Linnéa såg ned på dem med ett svagt leende. Hon var inte ond längre.
Hon tänkte på Stanny och Angela. De voro hennes vänner. De hade med förtjusning hört talas om lillan. Linnéa ville stanna för deras skull.
När Linnéa gått och stängt dörren efter sig, sågo fröknarna med förvirring på varandra.
- Vi borde ändå kört bort henne, sade Riken surt.
Där hade hon stått och lett åt dem, denna bondflicka med de kloka grå ögonen. Stolen, där hon suttit, stod på sned mot väggen. Riken steg upp och satte den hårt på sin plats.
En värld, som icke var lik deras, hade ett ögonblick trängt sig
inpå dem och oroat deras små trånga hjärtan. När Riken flyttade
stolen till rätta, hade hon en känsla av att hon åter stängde till
grinden om denna värld. Och hon hörde steg som långsamt åter
avlägsnade sig. Det var inte Linnéas steg. Det var mannen från
nattens heta drömmar, som gick sin väg.
