Bell bodde högst uppe i huset. En smal korridor skilde hennes rum från fröknarnas. Men hennes rum var icke stort som deras, en liten skrubb bara med ett lågt fönster, varifrån man hade utsikt över trädgården och Mälaren.
- En lärarinna, som hela dagen är sysselsatt, behöver icke sitt rum så mycket, hade Diken förklarat, då Bell sett förvånad ut, när hon första gången slog upp dörren till sin kammare.
Men Bell behövde mycket väl ett ensamt och vackert rum att fly till efter tröttsamma timmar, en vrå att vila ut i och där hon ostörd kunde vara sig själv. Så hade hon av det trånga utrymmet sökt skapa något vackert. Det hade inte lyckats riktigt, men sådant det blivit bjöd det ändå ögonen en orolig skönhet, som tillfredsställde Bell något så när. I sin koffert hade hon haft med sig några schalar och kuddar och småsaker, som lyste upp det torftiga bohaget. Från vinden släpade hon ned en ganska förfallen skärm och kastade över den en glad sidenschal broderad med blommor. Ottomanen, där hon låg, strödde hon full med kuddar. På ett smalt bord stod en liten elektrisk lampa i form av en genomskinlig orkidé, och gardinerna fäste hon upp med sidenrosetter.
Bell skaffade sig också en bokhylla och fyllde den med de böcker hon fört med sig: franska kärleksromaner, Shakespeares arbeten, översatta kriminalberättelser i grälla och sensationsutlovande omslag, teosofi, reseskildringar från Indien, en brokig blandning, som slukades av en kvinna, vilken icke hade ro ens när hon läste. I en skål på skrivbordet hade hon rökelse. Hon tände de grå kornen, när huset tycktes svälla av stekos, som trängde upp till hennes rum.
Stilla aftnar, när dagens arbete var slut, låg Bell tillbakalutad bland sina kuddar och stirrade tankfullt på den smala ljusblå rökpelaren, som steg upp från skålen och fyllde hennes lilla boning med en sällsam doft. Då såg hon genom rökmolnen en gotisk katedrals dunkla valv och de unga korgossarna knäböjande kring kapellens altare eller svängande sina rökelsekar mellan smala gosshänder. Och hon hörde det eviga, sorlande mumlet av bönerna och klara röster som mässade. Insvept i sin blå mantel höjde sig jungfru Maria milt och tåligt leende med en mun som himlen kysst. Ja, hon var kvinna, världarnas härskarinna, en kvinna med vita lemmar och ett hjärta, som droppade blod, därför att lidandet trängt sitt svärd igenom det. Jordens kvinnor lade sina bekymmer i hennes knä. Jordens män ägnade henne sin dyrkan.
Bell hade en gång varit i Italien. Hon hade rest med en ung, klen flicka, som överlämnats i hennes vård. I en exalterad stämning hade de besökt kyrkorna. Den yngre kvinnan hade trott att ett under skulle ske, att jungfru Maria skulle stiga ned och hela hennes lidande hjärta. Bell kunde ännu se henne, där hon knäböjde med ett radband av ametister mellan sina händer: en späd gestalt med ett vackert huvud böjt på en fin och smal hals. I förnamn hette hon Cecilia. Hennes far var svensk, men modern fransyska, och hon hade uppfostrats i den katolska tron.
Bell var icke katolik, och fastän hon många gånger frestats att övergå till den katolska läran, kunde hon icke besluta sig riktigt därför. Men ceremonierna, musiken, hela det vackra skådespelet intog henne. Den tiden hade hon levat i en ständig yrsel av rökelsemolnen, som tycktes sväva kring Cecilias gestalt. Bell hade älskat Cecilia. Hon kunde icke hjälpa det. Hon såg på kvinnorna, som en man ser på dem: med begärelse och heta önskningar. För henne var det helt naturligt att åtrå en ung kvinna, vilkens kropp blommade och doftade. Hon var född med denna förbannelse i sitt blod, men hade hon i tid blivit rätt ledd, kanske hon aldrig vaknat till insikt om denna sin natur.
Bell var ett hittebarn. Av en mor, som hon icke någonsin fick lära känna, men som hon förr ofta drömt om, hade hon kastats in på ett hem för små föräldralösa strax utanför huvudstaden. Här hade hon vuxit upp och blivit till en trotsig flicka med stora, oroliga ögon i ett magert, hungrigt ansikte.
Föreståndarinnan för hemmet var en fyllig dam med breda, feta händer, vilka hade gropar för varje finger, likt små uttorkade insjöar. På pekfingret satt en förvriden nagel, som hon haft sedan födelsen. Bell mindes bara dessa händer, när hon tänkte på föreståndarinnan. Hennes barndoms första hetsande upplevelser voro förbundna med dem. Hon hade fått stryk av de knubbiga och loja händerna. Föreståndarinnan uppfostrade henne med stryk, därför att hon fann att goda ord och förmaningar inte hjälpte.
- Det är ett hårt sinne, brukade hon säga om Bell.
Ack, hon kände ju inte alls den lilla! Ur den första förskräckliga rädslan för att få stryk växte så småningom upp ett underligt begär därefter. Ett rasande, kittlande begär, som gjorde hennes strupe torr och brännande och som jagade henne ända in i nattens drömmar. När föreståndarinnan fingrade på knapparna till hennes byxor, klängde hon sig fast vid henne, snyftande, med vidöppna ögon och ryckande som i spasmer. Skammen, blygselkänslan, allt smalt bort för denna längtan efter den svidande smärta de där händerna tillfogade henne. Hon krängde och vred sig över föreståndarinnans knän blott för att i allt högre grad få känna njutningen av rappen, hettan i kroppen, de bultande pulsslagen. Hon begick handlingar, vilka stämplades som okynne och elakhet, endast för att ånyo skälvande få ledas fram till föreståndarinnan och mottaga straffet.
Ingen förstod det perversa barnet. Bland de andra föräldralösa strök hon omkring som en hundvalp med öron som alltid lyssnande stodo på spänn och med skyggt inställsamma och förstulet smekande rörelser.
När Bell var tolv år, kom en vänlig änkefru till barn hemmet för att söka sig en fosterdotter. Kanske rördes hon av Bells stora ögon och den bedjande, trånande blicken i dem. Möjligen gjorde också andra orsaker att hon av alla barnen valde just Rell.
Nu kom Bell till Stockholm och fick en bildad uppfostran. Men hon längtade alltid tillbaka. Hon liknade en av dessa ljust röda blommor, som trivas i kärren och slingra sina slemmiga rötter allt djupare ned i dyn. De blomma i solskenet med huvudena ovanför den blanka vattenytan, medan de hämta all sin näring och allt sitt liv från den underjordiska och mörka ruttenhet, som de stå fast i. Likt dessa blommor levde Bell ett dubbelliv, tvingad därtill av dunkla drifter och av den miljö hon vuxit upp ur.
Uppe i solskenet och värmen fick hon lära sig mycket, och hon fattade snabbt och hade en förunderlig anpassningsförmåga. Men kamraterna tyckte illa om henne och misstrodde hennes inställsamhet, som om de väntat att hon i nästa sekund skulle sticka fram en vass tand och bita dem. Hennes fostermor, änkefru Wenden, skämde däremot bort henne och lät henne nästan alltid köpa de små lyxsaker, som flickan ständigt tycktes längta efter. Denna hennes beskyddarinna var dock alls icke förmögen. Men måhända dyrkade hon i fosterdottern den bortgångne makens minne, måhända värmdes hon också av drömmen att en mänsklig varelse på ett eller annat vis skulle fortsätta hans och hennes släkt, vars namn var dömt att utslockna. Det vissa är att hon själv efter mannens död behövde någon att känna sig avhållen av och själv få hålla av. Och fru Wenden höll av Bell, vilkens förnamn var som en klocklikt klingande ungdomlig förkortning av hennes eget gammalmodiga, av ingen längre burna förnamn Arabella.
Kanske låg det därför intet till grund för de rykten, som kommit till fröknarna Strussenhielms kännedom, utan hade fru Wenden blott tagit ett fosterbarn, emedan hon var så ensam och hoppades att den lilla skulle växa upp och i sin tur vedergälla denna vänlighet med att se om henne på hennes ålderdom. Hon hade kanske beräknat detta ungefär på samma sätt, som när man köper en livränta och sedan längtar till den tid, då den skall falla ut och man skall få igen de mödosamt inbetalta årspremierna. Men i detta fall blev ingenting som fru Wenden önskat.
En dag då Bell var aderton år och nyligen slutat skolan, uppenbarade sig i förmaket hos fru Wenden en ung kvinna med ett spänt och glupskt rovfågelsansikte. Hon doftade av någon billig parfym och slog sig nonchalant ned på en av fru Wendens gammaldags röda schaggstolar. Jungfrun hade släppt in henne, därför att den besökande sagt att fru Wenden väntade henne.
- Vad vill ni mig? frågade fru Wenden häpen och rätade ofrivilligt på sin lilla person.
- Nå, vad ger fru Wenden mig? sade den andra rakt på sak.
Hon hade en vit fjäderboa, som hon svängt om halsen. Den föreföll att ha varit ute i regnväder, och ett par av dess fjädrar klibbade mot kvinnans hud, så att det såg ut som om de växte på hennes kropp.
- Ja, vad ger ni mig? upprepade hon gällt, nästan muntert, när hon märkte fru Wendens rörelse av oro vid orden. Jag förstår att jag kommer i grevens tid. Har inte Bell sagt något?
- Bell? eftersade fru Wenden som i en dröm.
Kände Bell verkligen den där människan? Hur var det möjligt?
- Ja, Bell ja, härmade den andra grymt. Hon är just en skön juvel, er skyddsling. Jag har en liten syster, och det är för hennes skull jag är här. Hon brukar hjälpa till i flickskolan, där Bell gick. Vi ha inga pengar och inte något elegant hem vi. Min lilla syster, Maj heter hon, städar i klassrummen, när skolan är slut. Hon är mycket nätt, Maj, det hör till historien. Och bara femton år, det hör också till. Bell fann henne en gång, när hon vände tillbaka till klassrummet för att hämta någon bok, som hon glömt. Vet ni hurdan Bell är?
Frågan kom snabbt, och fru Wenden, som hade svårt att följa med den andras ordström, satt orörlig som förut.
- Nej, jag kan just tro det, fortsatte kvinnan. Där har ni suttit i er soffa av plysch och inte haft en aning... Bell tycker om flickor.
Fru Wenden drog efter andan. Den andra sade det där på ett sätt som... Fru Wenden erinrade sig med ens en massa saker om otillbörliga förhållanden. Tidningarnas notiser om sedlighetsbrott mot naturen, fast de gällde ju alltid förbindelser inom det andra könet, stodo med spärrad stil för hennes inre syn. Men hon behärskade sig ännu.
- Alla unga flickor tycker väl om varandra, sade hon nu leende. Det hör till den åldern.
Den andra stirrade på fru Wenden och brast så i gapskratt. Det var ett mycket obehagligt skratt, tyckte fru Wenden. Det fyllde det gammaldags rummet och smetade en imma av oren andedräkt över alla sakerna där.
- Ni är bestämt naiv, sade kvinnan fräckt. Bell har förfört min lilla syster.
Fru Wenden såg framför sig. Framför henne på bordet stod ett fotografi av en liten flicka med stora och hungriga ögon i ett avmagrat ansikte. Så hade Bell sett ut, när hon kom till fru Wendens hem. Nu var hon annorlunda, en ung dam, välklädd och med ett behagligt väsen.
Fru Wenden förstod nu vad den andra talade om. Hon förstod det med ansträngning och en känsla av yrsel.
Vid de där sista orden tyckte sig fru Wenden höra en dörr som sakta knarrade. Lyssnade Bell? Kanske stod hon just nu i en dörrspringa, spejande på dem med blekt ansikte?
Den där sakta knarrningen från en dörr, som försiktigt sköts upp, gav fru Wenden en plötslig stöt för hjärtat. Bell hade ont samvete. Hon måste ha gjort något rysligt orätt.
- Jag är ledsen, stammade hon. Är er syster sjuk?
Den andra betraktade henne slugt, sökande efter en sårbar punkt.
- Ni har uppfostrat Bell här, eller hur? sade hon slutligen. Ni har strött gåvor över henne, skämt bort henne och varit så dum eller slö, att ni låtit er nöja med det där ömma, smilande ansiktet hon satt upp. Hela sista tiden har hon lurat er. Under ett år har hon givit alla era presenter till min syster, fast det var då en futtig hjälp och ersättning. Vad skall min syster till exempel göra med den här medaljongen med ert porträtt i?
Ur sin ficka tog kvinnan fram en medaljong på en kedja och lät den långsamt dingla i luften. Fru Wenden kände väl igen sin medaljong. Den var ett minne. Hon hade fått den, då hon konfirmerades. Hon började med ens skälva av förskräckelse. Kvinnan hade äntligen träffat hennes ömma punkt.
- Den här medaljongen är ingenting för mig, fortsatte den andra hårt. Jag har riktiga bevis. Och jag tänker draga dem inför skolföreståndarinnan. Det som hänt kommer att bli känt av alla. Ni skall inte kunna gå ut i sällskap utan att mötas av viskningar: där är den där som skyddar den otuktiga skolflickan,..
Hon begagnade med flit detta uttryck för att den gamla damen äntligen skulle få klart för sig vad det gällde.
Nu började också fru Wenden gråta.
- Säg ingenting mer, mumlade hon. Jag begriper inte riktigt. Säkert har ni misstagit er... Jag har visserligen hört någon gång om... om sådant. Men jag trodde inte att det fanns... Har min lilla Bell betett sig mot er syster på något sätt som kan misstolkas? Ni får inte tala om det för någon. I gengäld är jag beredd till allt vad ni begär.
Kvinnan log ömkande och triumferande på en gång.
- Jag trodde väl att det skulle klarna! Ni kan ju ge mig en liten ersättning, så skall jag tiga, sade hon, med ens affärsmässig.
Fru Wenden steg långsamt upp. Detta var således en utpresserska, och hon kunde ingenting göra. Hon var fullt på det klara med saken nu. Hennes hus, hennes döde mans hem, finge icke vanäras. Hon måste köpa sig fri. Hon frågade inte efter bevisen. Den andras rovfågelsansikte, hur obehagligt det än var, hade en prägel av beslutsamhet och stridslust, som inte var att misstaga sig på. Och Bell hade givit bort medaljongen som hon lovat att ständigt bära innanför blusen. Hon hade ljugit och levat ett hemligt liv, som fru Wenden, som varit så god mot henne, icke haft en aning om.
Nu nämnde den andra summan. Det var en stor summa för fru Wenden. Hon sade sammanbitet:
- Jag skall skicka er vad ni begär. Och gå nu! Gå nu!
Hon skrek det i förtvivlan och besvikelse. Kvinnan gick långsamt mot dörren. När hon stängde den efter sig, fastnade hennes fjäderboa mellan dörren och väggen. Ett ögonblick hängde den där vit och slokande, till dess den med ett ryck av kvinnans otåliga hand kom loss och försvann. Ett par solkiga fjädrar föllo ned på mattan. Det var som om kvinnan med rovfågelsansiktet lämnat ett par fläckar av orenlighet efter sig, då hon flög bort igen.
Fru Wenden gick som i dvala den dagen. Hon skickade själv av pengarna till den adress den andra uppgivit. När hon kom hem igen, sjönk hon ned i soffan.
Bell hade hon icke sett till, och hon ville inte heller se henne. Hon fingrade på medaljongen, som låg kvar på bordet framför henne.
Långt innan skymningen smög sig fram den dagen var det skumt omkring fru Wenden.
Bell var hela tiden ute. Hon hade lyssnat och rusat sin väg i full förskräckelse. Medan hon drev omkring på gatorna, grubblade hon över vad hon nu skulle göra. Hon ville fly och slippa förhöret. Hon bävade för att tala om hela sanningen. När hon tänkte detta, stannade hon plötsligt. Hon befann sig på en gata, som hon aldrig mindes sig ha vandrat på förut. Det var en förstadsgata på norr. I det bleka aftonljuset låg den framför Bells ögon kall och grå, rak och oändlig, kantad av höga hus. På de båda trottoarerna rörde sig människor. Bell tyckte att de alla hade svarta kläder. Deras ansikten skeno vita under svarta hattar, ur rockärmarna stucko deras stora vita händer fram.
Hon började med het uppmärksamhet granska dessa svarta och vita varelser, vilka hon mötte eller som gledo förbi henne bakifrån. Hon kände sig själv brottslig, och därför tyckte hon att de sågo brottsliga ut. Några hade knyten eller korgar i händerna. Vad dolde de i dem? Saker som de lurat till sig eller stulit? Varför hade de eljes så bråttom? Men de som gingo tomhänta hade stora hjärtan fyllda av synd. Deras hjärtan ömmade som onda bölder under kläderna.
Två flickor kommo ut från en port, som med en suck åter slöt sig efter dem. De gingo förbi Bell med armarna slingrade om varandra. Deras fötter hade samma takt, deras huvuden voro lutade tätt intill varandra, som om de suttit på en kropp. Och dessa två flickor svällde inför Bells ögon och tycktes med ens fylla hela gatan. Deras höfter vaggade smidigt, och ur dem höjde sig de smala midjorna och där ovanför de runda axlarna och sist huvudena sträckta på tunna halsar. Under de svarta silkesstrumporna skimrade huden, och klackarna trummade fram ett ropande eko ur gatans stenar.
Bell blinkade nervöst och följde långsamt efter dem. Hon tyckte att hon för varje steg sjönk ned så att hon med möda lyfte fötterna.
Där hade hon nu framför sig allt det, som lockade henne hos kvinnorna. Men dessa två lämnade henne ända kall, därför att de inte voro Maj. Alltid var det något särskilt hos en ung kvinna, som måste finnas för att förtrolla Bell. En sömndrucken, lättjefull blick, en plötslig, lyftande rörelse full av behag, en lekande, svagt blå skugga under brösten. Och åter var tanken över henne:
Hon måste berätta hela sanningen för sin gamla vän. Sanningen och lögnen, de voro ju lika varandra som de där två unga gatstrykerskorna framför henne. För henne, Bell, åtminstone, sammanslingrade, omöjliga att skilja åt. Lögnens lem grep om sanningens och ville inte släppa taget. Maj hade förrått henne. Vad var det då för ord hon sagt till sin syster, ord som liknade sanningen, som gåvo lögnen sanningens dräkt?
Nu hade hon kommit helt nära de två andra. De vände sig tvärt om, som om de anat att någon spionerade på dem. Två munnar med skarpslipade tänder skrattade mot Bell. Vassa blickar förföljde henne, när hon gick vidare.
Och med ens tyckte hon att alla de svartklädda varelserna, som nu åter döko upp på gatan och kommo ut från husen med ljudet av suckande dörrar bakom sig, bildade kedja för att omringa henne. De mumlade hotande att hon skulle tala sanning. Men själva voro de svarta som lögner.
Då flydde hon. Och in i hennes hjärta kastade plötsligt aftonlampan hemma på salongsbordet sitt stilla sken. Hon längtade dit, därför att där var ro och ljuvlig frid.
Men när hon steg in i salongen, satt fru Wenden död i den röda schaggsoffan. Medaljongen hade hon ännu i handen.
Hon hade dött av hjärtförlamning, sade läkaren sedan. Men Bell förstod att hennes hjärta hade brustit av sorg över fosterdottern.
Efter den gamla fick Bell en smula pengar, så att hon kunde leva vidare. Hon gick igenom en skola för att bli lärarinna i handarbete och slöjd. Hennes beskyddarinna hade velat det så, och nu måste hon ju, för sent, minnas alla hennes önskningar.
En slump, en lycklig händelse, förde henne tillsammans med Cecilia: den vackra Cecilia, som blott hade levat för att dö ifrån Bell och sedan åter lämna henne ensam.
Då hade Bell lyft upp livets börda och börjat arbeta. Hon ville
icke mera minnas. Och så kom Angela emot henne. Något i Angelas
blick och rörelser väckte minnet av Cecilia. Hjärtat drog sig
smärtsamt samman för att på nytt släppa fram blossande rött blod.
