Stannys och Angelas lag hade hållit på nu i tre dagar med att tvätta. De hade fått lära sig att sköta en tvätt från första börjam. De hade låtit lakan och dukar ligga i vatten över natten. En dag hade de stått över de ångande baljorna och gnott kläderna, heta i ansiktena av den varma och fuktiga luften. Sedan hade tvätten fått koka i lut, och därpå hade de sköljt alltsammans nere vid sjön och klappat kläderna, så att de om kvällen varit ömma i varenda muskel, och när de äntligen hängt upp sin tvätt ute på backen och tänkt att den skulle få hänga där över natten, började det mulna, och snart föll regnet från en grå och dyster himmel.
Angela, Stanny och Linnéa Larsdotter fingo tillsägelse att plocka ned kläderna och spänna upp strecken på den stora torkvinden. Det hade börjat skymma. Stanny och Angela traskade omkring i det våta, höga gräset och lade tvätten i en klädkorg. Linnéa samlade allt vad hon kunde få tag på i sin rymliga famn och bar det omlindat av sina starka armar upp på vinden. Så sprang hon flera gånger fram och tillbaka och hann få ned mera tvätt än Angela och Stanny orkade bära i korgen, Flickorna hade varit fyllda av beundran för den långa bondflickan dessa arbetsamma och brådskande dagar. Hon var outtröttlig. När de icke visste något, frågade de henne till råds.
- Langa över det till mig, sade hon, när någon av flickorna gnott och gnott på ett plagg, som icke ville bli rent.
Under hennes händer blev det solkiga linnet av en bländande vithet. Löddret sjöd om fingrarna på henne. Hennes raka hår lockade sig i värmen och stod i en sky kring hennes breda, hederliga ansikte. Hennes rörelser, eljes så sävliga och långsamma, undergingo en förvandling. De blevo mjuka, snabba, och ögonen lyste av fröjd över arbetet.
Nanna hade jämrat sig, skrattat och gråtit och slutligen slagit sig ned på en hög kläder i tvättstugan, där hon blivit sittande, medan hon, likgiltig för de andras ansträngningar, underhållit dem med sina dumma historier. De andra, som heller aldrig varit med om någon stortvätt, hade ändå velat visa sig lika duktiga som Linnéa, vilken många gånger skött tvätten hemma. Lilla Judy hade stått på en pall för att kunna gno kläderna i den höga tvättbunken, och hon hade gång på gång skrämt dem genom att hon i sin iver fått pallen att vicka till, så att det såg ut, som om hon skulle trilla på huvudet ned i vattnet. Och Madeleine hade fått valkar i sitt fina skinn. Stanny och Angela betraktade Linnéa i smyg och försökte göra som hon.
Underlärarinnan, fröken Bell von Wenden, som förestod sömnad, vävning och annat handarbete, hade tittat in till dem då och då med kaffe. Nu stod hon och såg på flickorna genom salsfönstret. Hon kände ingen lust att gå ut i regnet. Det var en smärt dam på trettio år, som hade ett blekt ansikte med stolt, fin näsa, röda, smala läppar, ljusa ögon och en massa färgat, gullgult hår. Det var första sommaren hon var på hushållsskolan. Hon trivdes icke med fröknarna. Men hon tyckte om flickorna och visste att hon var omtyckt av dem tillbaka. Också hon hade varit tacksam över att Linnéa visade sig så duktig. Det var en stor hjälp för henne, ty systrarna Strussenhielm hade vält den största delen av arbetsbördan på sin nya underlärarinna. Den de haft förut hade varit en foglig liten människa, som icke velat eller ej orkat säga emot dem, och de ansågo Bells knappa hövlighet mot dem som ett trots av en utan all orsak stursk och högfärdig person.
Det hade genast förefallit dem misstänkt att hon kallade sig von Wenden, när de ej kunnat återfinna henne i sina nötta adelskalendrar från sekelslutet under den då för länge sedan på manssidan och 1899 också på kvinnosidan utgångna urgamla livländska ätten Wenden. Som sista kvarlevande hade där angivits den ålderstigna änkan efter läroverksadjunkten och kompositören Giuseppe Garibaldi Astolf Mozart Wenden, Arabella Ernestina, själv född Wenden och kusin till sin man. Sedan hade fröknarna ju snabbt försäkrat sig om att Bell hade upptagits till fosterdotter av just denna änkefru Wenden. Icke desto mindre syntes det dem mer än tvivelaktigt att hon kunnat få laglig rätt att begagna det från Östersjöprovinsernas historia kända adliga namnet, till på köpet föregånget av ett von, ehuru det vid den tiden icke funnits andra bärare av detta än den gamla frun, som av förmodligen mystiska anledningar drivits till att giva henne det. Saken förbättrades nämligen ingalunda enligt fröknarnas begrepp av de rykten, som så småningom kommo till deras öron, att Bell skulle vara en dotter av den musikaliske läroverksadjunkten själv tillsammans med en italiensk harpspelerska, som under ett par år i början av 1880-talet rest omkring i Sverige och med vilken han länge skulle ha uppehållit förbindelsen, även efter det hon återvänt till sitt hemland.
Den tvetydiga och utmanande varelsens guldgula hår stack dem också i ögonen. Särskilt var Fredrika ond däröver, medan Riken inom sig undrade, om hon skulle kunna fråga fröken Bell vad hon använt för tinktur. Bell hade strax genomskådat dem, och det beredde henne nog åtskilligt nöje, men dock ej så mycket att det uppvägde det obehag hon hade av deras gudaktiga miner, deras småsinthet och brist på känsla för andra. Jag skall gå upp till flickorna på vinden om en stund, tänkte nu denna hemlighetsfulla fröken Bell von Wenden, där hon stod och kände sig olustig.
Men så glömde hon bort dem för andra göromål.
Stanny och Angela stretade med sin korg uppför den smala vindstrappan. De skrattade, pustade, voro nära att tappa korgen och togo i på nytt. Uppkomma på den stora vinden, som gick över hela huset, stannade de ett ögonblick och sågo sig omkring. Det var dunkelt under takets breda tvärbjälkar. De hårt spända strecken löpte framför deras ögon i långa rader, knappt urskiljbara. Från luckorna i taket föll ett grått ljus. På kortsidan var också ett fönster med en sönderslagen ruta, varigenom den fuktiga luften, kylig av regnet, slog in.
Först sågo de icke till Linnéa. Men då de kommo fram till fönstret, funno de henne där bredvid en hög tvätt. Hon satt nedhukad med armarna om huvudet. Då de närmade sig, lyfte hon ansiktet, och de märkte att hon bade gråtit.
- Men Linnéa, utbrast Stanny bestört. Är du sjuk?
Hon sprang raskt upp och började plocka fram kläderna för att hänga dem på strecket.
- Vi måste sluta det här arbetet, sade hon strävt.
Stanny och Angela sågo undrande på varandra. Ingen av flickorna sade något mera. De hängde upp plagg efter plagg. När de sprungo tillbaka till högen för att hämta mera, smällde de våta kläderna i förbifarten till deras heta kinder.
Äntligen var det färdigt. De stannade alla tre framför fönstret med den trasiga rutan. Trötta satte de sig ned på en träbänk som fanns där. Över trädtopparna sågo de Mälarens vatten, som var kolsvart. Långt bortifrån ljöd en ångares dunkande. Och snart gled den fram bakom en udde med klart lysande fönster, som speglade sig i vattnet.
Om aftnarna tycktes Mälaren fylld av hemlighetsfulla ljus, som tindrade i vattnet, hastigt tände bitar av stranden, blinkade och försvunno. Angela älskade särskilt vedskutorna, som om förmiddagarna kommo gungande för svällande grå segel och som om kvällarna svarta och nakna sträckte sina master som fingrar mot skyn, medan en röd och ensam lykta, fästad i fören, sände en darrande stråle ned mot en outgrundlig botten. Hon visste ju icke, varifrån de kommo eller vart de färdades. Under en kort stund satte de hennes fantasi i rörelse, skickande henne en tyst hälsning från en värld, som hon ej kände till, och slocknade åter i nattens mörker.
Hon tittade på Linnéa. Denna hade lagt armarna över bröstet och såg framför sig med ett uttryck i sitt ansikte, som Angela icke sett där förut.
- Är du sjuk? frågade Stanny igen.
Linnéa skakade på huvudet. Hon kramade om sitt bröst som vore hon rädd att hennes hjärta eljes skulle spränga sig ut från sitt gömsle och visa sig ohöljt för de andra.
När hon reste sig, tappade hon ett litet fotografi på golvet. Stanny tog upp det för att räcka henne det, men kunde ej låta bli att titta närmare på kortet. Det föreställde en liten två års flicka med ett ljust, krusigt hår kring ett leende ansikte. Hon sträckte fram ett par knubbiga armar, som ville hon omfamna någon.
- Nej, så söt, sade Stanny, och Angela lutade sig över hennes axel för att också få se.
Linnéa vände sig långsamt om. När hon upptäckte fotografiet i flickornas händer, lossnade det hårda grepp hon hållit sig själv i, armarna föllo ned utefter sidorna.
- Tycker du hon är söt?
Hennes stämma hade en ny klang av ömhet och glädje.
- Vet ni, det är min lilla dotter.
- Din dotter, utbrast Angela häpen. Har du en dotter?
Linnéa nickade.
- Ja, jag har det. Det var därför jag grät nyss. Mor skrev att hon var sjuk, och jag blev så rädd. Det är första gången jag varit ifrån henne. Jag längtar efter Viola. Jag har kallat henne så, därför att hennes ögon äro blå som violer. Jag hade aldrig tänkt berätta det, fröknarna veta inte om det, men när ni nu fingo se henne...
- Så underligt, mumlade Angela. Du är så ung.
- Å, jag är tjugu år.
- Berätta om henne, bad Stanny. Vill du inte?
Linnéa såg ett ögonblick tvekande på dem. Hon hade från första stunden känt sig dragen till Stanny och Angela. Just denna kväll hade hon behov av deras deltagande. Hon hade varit så ensam med sin stora hemlighet här i denna skara av pladdrande och skrattande ungdomar.
- Det är väl inte så märkvärdigt, sade hon, men hon satte sig åter på bänken bredvid de två andra.
Och medan Stanny ivrigt studerade hennes ansikte och Angela såg ut
över vattnet efter de röda ljusen, som möttes och ströko förbi
varandra, berättade Linnéa. Liksom lyktorna där ute speglade sig i
Mälaren, lyste nu bondflickans ord upp det stilla vattnet i Angelas
hjärta ett rött sken från ett annat hjärtas alltid brinnande eld.
