- Project Runeberg -  En sommar i Småland. Berättelse /
233

(1847) [MARC] Author: Karl af Kullberg - Tema: Småland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 10

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon såg besynnerliga fantastiska gestalter, som höjde
och sänkte sig omkring henne; en förfärlig tyngd
hvilade öfver hennes panna, och tryckte henne, dignande,
till golfvet.

»Ännu finnes en möjlighet att, åtminstone för några
ögonblick, undkomma lågorna: vi måste skynda till
klädlogen!» hviskade Segerstjerna och bar den halft
afsvimmade generalskan till denna deras sista tillflyktsort.

Det gaf en egen anblick, detta lilla rum utan
fönster, upplyst endast af de ljus, damerna nyss
begagnat för sina toiletter — borden besatta med speglar,
delvis beströdda med smink, höljda af alla en
fruntimmersklädsels små tillbehör — rika, blomsterprydda
kostymer kringkastade på stolarne eller upphängda längs
de med mörka gyllenläderstapeter klädda väggarne —
glänsande sidenskor vilsekomna här och hvar i vråarne
— kristallglas, halffyllda med lemonad, inskjutna
i kakelugnsnischen, af brist på annan plats i det trånga
rummet — öfverallt bilder af lyx, lefnadsnjutning och
förfining, af en elegant oreda, en pikant förvirring —
men vägg om vägg med denna fristad, endast några
alnar derifrån, rasade lågorna i allt sitt förstörande
majestät; döden, en oudviklig död, skulle snart klappa
på dörren till denna de olyckligas sista tillflykt.

Och ändå ilade en känsla af salighet genom
Segerstjernas bröst, då han på den korta vägen uppför
trappan, genom korridoren, hörde den nästan sanslösa fru
Stormsvärd en gång framhviska hans namn; han glömde
alldeles huru få de ögonblick voro, som skilde honom
från en oundviklig undergång; och, hade han äfven
ihågkommit det, han fick ju dö med henne — hvad
lyckligare kunde hända honom, då han ej förmådde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:40:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kullenso/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free