Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, när de se syndarnas bestraffning». »Och skola
de ej bedja för dem?» frågar lärjungen. »Nej»,
svarar mästaren, »de skulle därigenom sätta sig i
opposition mot gud, med vilken de dock äro ett,
och vars dom gör dem glädje.»
Den hatfulla intolerans och gemena
skadeglädje, varom dessa yttranden bära vittne, är till
en del påtagligen ett arv från judendomen, som
alltid utmärkt sig för ofördragsamhet mot
främmande religioner, liksom skadeglädjen över fiendernas
förödmjukelse och undergång sedan urminnes tider
varit ett oumbärligt ingrediens i all judisk salighet.
Och att t. ex. Tertullianus, som levde på en tid,
då de kristna ännu voro utsatta för förföljelse och
kyrkans existens tidvis hotad, såg sig nödsakad att
förlägga hoppet om hämnd till det himmelska
paradiset och att detta hopp då antog groteska former
är ju begripligt nog. Men som en psykologisk gåta
ter sig dock den oerhörda intensiteten i det hat,
varmed den kristna kyrkan i sin krafts dagar alltid
förföljt alla olika tänkande [1], och den för allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
