Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
namn nämndes, spetsade de ett öra i sänder och sågo högst
skamsna ut. En hund, som en gång varit galen men blivit
frisk igen, är, om man får tro inuiterna, botad för all framtid.
»Alltså glömde oss inte tornaquen2, sade Motuko. »Stor-
men ven, isen bröt upp och sälarna simmade in bakom
fisken, som hade blivit skrämd av stormen. De nya säl-
hålen befinna sig på inte fullt två dagsresors avstånd. Låt
de skickliga jägarna draga ut i morgon och föra hit de sälar
jag dödat — tjugufem sälar begravna i sin is. När vi ha
ätit dessa, skola vi allesammans följa sälen på isfältet.»>
»Vad ämnar du göra?> sade byns trollkarl med samma
röst, som han använde till Kadlu, den rikaste mannen i
Tununirmiut.
Kotuko såg på flickan från norden och sade lugnt:
>Vi bygga en hydda.»
Han pekade därvid åt nordvästsidan av Kadlus hus,
ty det är på den sidan som en gift son eller dotter alltid bor.
Flickan vände om sina händer, så att flatan kom uppåt,
och gjorde en hopplös skakning på huvudet. Hon var en
främling, upptagen i svältande tillstånd, och hon kunde
ingenting föra med sig i boet.
Amoraq hoppade ned från bänken, där hon satt, och
började kasta det ena föremålet efter det andra i flickans
knä: stenlampor, järnhudskrapor, bleckkastruller, ren-
hudar, broderade med myskoxtänder, och riktiga segel-
duksnålar, sådana som sjömännen begagna — den vack-
raste hemgift, som någonsin givits på den fjärran isstran-
den bortom polcirkeln, och flickan från norden böjde sitt
huvud ända ned till golvet.
»De här också!» sade Kotuko skrattande och pekade
på hundarna, som stucko sina kalla nosar tätt inpå flic-
kans ansikte.
»Jo, jo>, sade angekok med en viktig harskning, som
hade han tänkt ut alltsammans. >Så snart Kotuko hade
lämnat byn, gick jag till Sånghuset och sjöng trollsånger.
Jag sjöng nätterna i ända och kallade på Renarnas Ande.
Det var min sång, som kom stormen att blåsa, som bröt
upp isen och drev de båda hundarna till Kotuko, innan
isen hunnit krossa hans ben. Det var min sång, som drev
in sälarna bakom den brutna isen. Min kropp låg stilla i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
