Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
vänner att göra ombyte av jaktmarker; men Kotuko be-
gagnade faderns ställning till att, på trögt och sävligt
inuitsätt, spela en smula översittare över de andra poj-
karna, när de gingo ut i natten för att spela boll i mån-
ljuset eller för att sjunga »Barnens sång till Norrskenet>.
Men vid fjorton års ålder tycker en inuit sig vara karl,
och Kotuko var trött på att göra snaror för vildfåglar
och polarrävar och alldeles utledsen på att dagen i ända,
medan männen voro ute på jakt, hjälpa kvinnorna att
tugga säl- och renskinn (det bästa sättet att göra skinnen
mjuka.) Han längtade att få gå in i quaggi, Sånghuset, när
jägarna samlades till sina mysterier, angekok, trollkarlen,
sedan lamporna hade blivit släckta, framkallade hos dem
de angenämaste skräckkänslor, man kunde höra Renar-
nas Ande stampa på taket och när ett spjut, som slun-
gades ut i den tomma, svarta natten kom tillbaka, be-
täckt med varmt blod. Han längtade att få kasta sina
väldiga stövlar i nätet med den uttröttade min, som anstår
ett familjehuvud, och att få dobbla med jägarna, när de
kommo in på aftonen och spelade ett slags hemgjord rulett
med en bleckburk och en spik. Det fanns hundra saker,
som han längtade att få göra; men de vuxna männen
skrattade åt honom och sade: >»Vänta tills du kommit i
spännet, Kotuko. Att jaga är inte bara att ta.»
Nu, sedan hans far hade givit namn åt en valp för hans
räkning, hade utsikterna ljusnat. En inuit kastar inte
bort en god hund på sin son, förrän pojken förstår sig en
smula på att köra hundar; och vad Kotuko själv beträffar,
var han mer än säker på att knappast någon kunde den
konsten så bra som han.
Om inte valpen hade haft en berghälsa, skulle han ha
dött av för mycken matproppning och för mycken han-
tering. Kotuko gjorde honom ett litet seldon med till-
hörande dragrem och drog honom över golvet, under det
han skrek: >Aua! Ja aua!» (Åt höger! Gå åt höger!»
»Choiachoi! Ja, choiachoi!» (Åt vänster! Gå åt vänster!)
> Ohahal!>» , (Stanna!) Valpen tyckte inte alls om det, men
detta var dock ett intet emot när han första gången spän-
des för släden. Han bara satte sig ned på snön och lekte
med dragremmen av sälskinn, som gick från hans sele till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
