Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
slutade i ett slags av grovt tegel murat brohuvud, där
folk, som önskade tvätta sig, kunde vada ut steg för steg.
Detta var Ghaut (flodtrappan) i byn Mugger-Ghaut (Kro-
kodil-Flodtrappan).
Natten höll på och sänkte sig hastigt över lins- och ris
och bomullsfälten på den låglända marken, som årligen”
översvämmades av floden, över vassen, som kantade flod-
kröken, och över den hoptrasslade djungeln på betesmar-
kerna bortom den lugna vassen. Papegojorna och krå-
korna, som hade pladdrat och skrikit över sin aftondryck,
hade flugit inåt land till sina sovgrenar, på vägen kor-
sande flyghundarnas utryckande bataljoner, och moln
på moln av vattenfåglar kommo visslande och snattrande
för att krypa ned i sina vassbäddar. Där funnos gäss,
bläsänder, gräsänder och gravänder, storspovar och här
och där en flamingo.
En gammal åbäklig adjutantstork bildade eftertruppen
och flög på ett sätt, som om varje trögt vingslag skulle bli
hans sista.
>Respekt för den Gamle! Flodens braminer — respekt
för den Gamle!»
Adjutanten vände halvt på huvudet, girade litet åt det
håll, varifrån rösten kom, och landade stelbent på sand-
banken nedanför bron. Nu först kunde man se, vilken
anskrämlig best han i själva verket var. Bakifrån såg han
ofantligt respektabel ut, ty han var nära sex fot hög och
liknade snarast en gammal vördig, flintskallig prost. Men
framifrån var det helt annorlunda, ty hans sluttande
huvud och hals saknade fjädrar, och på halsen under hakan
satt en otäck, kal kräva — en tjuvgodspåse, i vilken han
stoppade allt, som hans spetshackenäbb kunde stjäla.
Hans ben voro långa och smala och skinntorra, men han
rörde dem på ett högst fint sätt och betraktade dem med
stolthet, medan han putsade sina askgrå stjärtfjädrar,
sneglande över sina släta skuldror, och stramade upp sig
i en styv givaktställning.
En liten skabbig schakal, som hade legat och gläfst
hungrigt ute på en låg klippa, satte öron och svans i vädret
och skuttade över grunden för att sluta sig till Adjutanten.
Han var den lägste i sin kast — inte för att det var så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
