Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kalla världsrymden. 1882 års komet visade allra
mest påtagligt den våldsamma glöd, i vilken den
genom ett liknande närmande hade råkat. Dess bana
förde den på ett sådant sätt fram mellan jord och
sol, att den, den 17 september samma år, från jorden
sett, syntes träda framför solsskivan. Så länge den
då ännu stod något vid sidan av solen, kunde man
med blotta ögat se dess kärna som en klart lysande
stjärna i omedelbar närhet av den praktfullt strålande
dagsstjärnan, vilken ju annars gör alla andra stjärnor
osynliga genom sin glans. Men då stjärnan sedan
inträdde i solskivan, försvann den så fullkomligt, att
astronomierna, som då ännu icke kände dess bana, (menade, att
den hade gått bakom solen. Detta skenbart
fullständiga försvinnande bevisar, att kometen då strålade
fullt ut lika klart som solen själv. Från solens
medelpunkt räknat, tillryggalade stjärnan våd denna
tidpunkt, på mindre än 10 timmar, en båge på 240
grader. Då kometens lopp tedde sig som en mycket
långsträckt ellips, i vilken den kanske blott en
gång-vart 800:de år passerar solen, så ’tillryggalade de
alltså, från solen sett, ena hälften av loppet på några
få timmar, den andra under lika många århundraden.
Men under det att kometen på detta sätt rusade
omkring solen förblev svansen dock ständigt vänd ifrån
densamma; svansen hade alltså på denna korta tid
skenbart gjort en halv vändning med hela sån längd,
och denna längd var helt enkelt oerhörd. Från
jorden kunde man följa svansen ända till 40 a 50
grader, den sträckte sig således över fjärdedelen av
himlakupolen över oss. Med dess verkliga längd kunde
man slå en brygga längre än avståndet mellan jorden
och solen. I hela himlarymden känna vi inga andra
stjärnor av så kolossala dimensioner mer än de
omätligt långt avlägsna nebulosorna, vilka enligt nyare
åsikter om världskropparnas utveckling, ha en
oförtydbar släktskap med dessa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
