Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Det svenska slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-226-]{++} Statligt beroende, administrativt godtycke och
ekonomiskt oberoende — det är den franska friheten. —
Är det svenska folket »begåvat»?
Frågan är en smula penibel, och det är givetvis omöjligt
för en svensk att ge ett objektivt svar. Jag tror dock för min
del, att svensken i allmänhet nära nog fullständigt saknar
estetisk begåvning — vår dilettantism och vårt epigoneri
på detta område torde inte kunna bortresoneras — hans
intellektuella begåvning är skäligen svag, och där den finns,
rör den sig helst med matematiska formler, gärna på den
högre matematikens och mekanikens område — men
däremot har svensken en utpräglad moralisk begåvning, vare
sig han av livet tvingas ta ställning till gott och ont, eller
han, av nödtvång eller böjelse, ger sig hän åt ändlösa
funderingar om rätt och orätt — funderingar, som han,
strålande av iver och naiv hänförelse, gärna ventilerar inför
rätta i evinnerliga struntprocesser om gärdesgårdar,
fiskerätt och gångstigar över egna och andras ägor. Har han
vunnit eller förlorat en eller ett par sådana processer,
etablerar han sig gärna som »bond-advokat» eller som
»privat sakförare». Lyckas han undvika att fastna som
»bränn-vinsadvokat», så ikläder han sig så småningom skepnaden
av »juridisk byrå» och lever sedan lycksalig i en värld av
inkasseringar, »soliditetsupplysningar», skilsmässor,
äktenskapsförord och testamenten — brottmål åtar han sig
kanske inte lika gärna, ty i brottmål har domaren ingen smak
för långa resonemang.
Svensken är i allmänhet en mycket blyg människa.
Råkar han någon gång att inom sig själv känna något ömtå
ligt, fint och vackert, så skäms han för sig själv. Och hellre
än han låter ertappa sig i sådana känslor, maskerar han
sig med råhet. Att han därvid lätt blir rent av fruktansvärt
rå, det vet han själv, och han skäms för sin råhet liksom
han skäms för sin blyghet. Han säger hellre en svordom än
ett smekord — men ofta menar han med svordomen något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
