Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - På sockenbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig till slut. Men varför kunde han inte ställa det till
rätta själv med detsamma eller skicka en överhet, som bara
gjorde det rätt var? Då skulle det vara större glädje att
leva på jorden.» Efter en tid upplät han även sin mun
för att säga, huru han själv skulle göra, om han vore Gud.
Men herr Nils förklarade, att då ville han sannerligen inte
vara människa. Och efter något betänkande medgav Niva,
att det kanske var bäst att låta det vara som det var. »Och
vi kunna nog inte göra det bättre, vi bönder och drängar.»
Nej, de kunde inte ens förbättra vägen de foro. Den
var sådan den var eller sådan Brunit bestämde den; ty
det var bäst att låta hästen hållas. Han hade bättre
förstånd än Niva, när det gällde att finna bästa marken, och
han villades ej heller bort av för vidlyftiga funderingar. Han
hade bara en: huru han skulle sätta fötterna för att inte
bryta av benen. Och när man inte sysslar med allting utan
tar en sak i sänder och tar den på allvar, brukar man
kunna reda sig. Brunit bröt inte benen av sig i den stundom
omöjliga marken, men nog pustade och frustade han ibland,
stannade, såg sig om, undrade vad det här egentligen skulle
tjäna till att fara fram och tillbaka samma väg, och om det
ännu skulle dröja länge till hötappen.
Beklagligtvis var det ännu långt dit. Men lycka i
olyckan var, att det var gott om snö, och Brunit gjorde som
andra finnhästar av den rätta sorten göra under dylika
ledsamma förhållanden: när de inte få hö, tugga de snö. De
nafsa till sig litet från sidan av vägen, och så sätta de i
väg, som om de fått krafter av den dieten.
Herr Nils var ej upplagd för tankeutbyte i kväll.
Han ville ha tankarna för sig själv, och Niva hade nog med
att eftersinna och i minnet inprägla, vad han redan hört.
Det var sålunda efter den första halvtimmen ingen som
störde tystnaden i skog eller på myr. Den stördes blott, eller
kanske fördjupades, av det entoniga klagande ljudet från
den lilla klocka, som satt bunden vid skakeln. Det enda
ljud som förnams i ödemarken.
I sin outsägliga vildhet låg den där, ännu föga rörd av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
