Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot hemmet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stoft högt, högt uppe för den vaknande
nordanvinden. Öfver den vackra staden steg dess gamla,
hemlighetsfulla borg, färgad svart och hvit af
frosten, men med tinnarna högförgylda af morgonsolen.
Och fast jag kanske saknade staden en helt liten
smula, säg jag den likväl med förtjusning
småningom skymmas undan af backar och talldungar,
tills jag vid en sista krökning tog afsked af dess
sista kännetecken, — det luftiga rosenmolnet långt
borta öfver den glittrande skogen.
Och nu låg landet framför mig,
hundramilsvidt, med snöiga, djupa skogar, ändlösa isar och
tjugu graders köld öfver sitt dunmjuka, rena
snötäcke. Släden knarrade enformigt, rimfrosten
bländade, och hästen spådde med upprepade
frustningar att vi voro välkomna hem. Valkola-Matti satt
på kusksätet och spärrade ut med det högra
benets storstöfvel, såsom stadgadt bruk var bland alla
skjutskarlar af god ton. Vår andedräkt afsatte
rimfrost i våra pälskragar, och hästen var redan
hvit långt uppåt länden.
Valkola-Matti hade kommit tjugu mil genom
snöiga skogar för att afhämta mig, och det var
hans första stadsresa. Han inledde flere samtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
