Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har råkat, så att de blifvit skadda af den skarpa kölden,
så har man ändå haft den förnöjelsen(!), att tid efter annan
funnits något tidsfördrif, i det de svenska partierna
esomoftast hafva haft små aktioner med fienden och gjort fienden
af bräck» (n:r 71). Klemig bör ju ej en fältherre vara, men
i den anförda skildringen tyckes konungens känslolöshet
för det honom omgifvande eländet, som var nästan
obe-skrifligt, ha gått väl långt.
Betydelsen af Poltavaslaget — liksom af Petersburgs
grundläggning — synes Karl XII alltid ha underskattat.
Därom vittna nogsamt de bref till Ulrika Eleonora och
till defensionskommissionen, hvari han gifver de
hemmavarande del af den inträffade olyckan (n:r 71, 263). Äfven
om konungen ej velat säga för mycket för att ej
framkalla modfälldhet, så visar sig dock af framställningen
otvetydigt, att han i det lidna nederlaget ingalunda såg
ett så förkrossande slag som den öfriga samtiden. Tvärt
om torde konungen betraktat striden vid Poltava endast
såsom en misslyckad anfallsrörelse och den därpå följande
kapitulationen vid Perevolotjna såsom den egentliga
katastrofen. Denna uppfattning har nog grundade skäl för sig
men förbands hos Karl XII med en häftig ovilja mot den
olycklige Lewenhaupt, hvilken han aldrig kunde förlåta
den genom föregående militära missgrepp orsakade
kapitulationen (n:r 4, 82). I alla händelser lofvade konungen
betydligt mer än han kunde hålla, då han i brefvet till
defensionskommissionen florton dagar efter slaget förklarade,
att »man var betänkt att finna utvägar, att fienden härigenom
ej skall vinna någon öfverhand, ej heller den ringaste
förmån» (n:r 263).
Vid Bender — ty det var icke i utan i närheten af denna
turkiska stad Karl XII, sin gamla vana trogen, tog kvarter
— fortsatte han ungefär samma lägerlif som förut i Polen,
Sachsen och Ukrajna. Hans afsikt var väl till en böljan
att bryta upp därifrån redan sommaren 1710, såsom bland
annat af brefven till Ulrika Eleonora framgår (n:r 74, 75).
Men då konungen sedan dröjde kvar i lägret vid Bender, om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
