Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den negativa rationalismen är ett för alla gemensamt drag, röjer
sig dock i det anförda en bestämd olikhet till anda och riktning
mot Neo-Platonismen. Religionen var här det första och väsentliga,
sedligheten ett korollarium däraf, tvärtom hos Stoikerna och
Kant. Väsentliga olikheter förefinnas emellertid äfven mellan de
tvänne sistnämda. Människoandens själfständighet eger, såsom vi
flera gånger haft tillfälle att anmärka, för Kant en afgjordt praktisk
betydelse. Ingenting är godt utom allena en god vilja, och
en sedlig betydelse kan endast tilläggas det, som på ett eller annat
sätt hänför sig till denna goda vilja. För den Stoiska upfattningen
åter eger den mer betydelse af en själfständighet hos den mänskliga
anden i det hela. Frestelsen ligger då nära till hands att tillägga
sedligt värde eller ovärde äfven åt det, som ej omedelbart utgör en
aktuell bestämning hos denna vilja.
Det moraliskt onda utgöres enligt den Stoiska åsigten af ndihj,
så vidt nämligen dessa nddrj på ett eller annat sätt hämma människans
själfständighet. I öfverensstämmelse härmed läres, att redan
sollicitationen till det onda innebär ett ondt i moralisk bemärkelse;
den vise frestas icke till synd, ty nattr) sakna för honom
all betydelse. Under sådana förhållanden är det klart, att anledning
saknas t. o. m. att upställa det problem, som af Kant utredes
i hans lära om det radikala onda. Ett omedelbart ondt är nämligen
för handen redan i frestelsen till det onda, och någon ursprunglig
benägenhet hos den mänskliga viljan att uptaga det ena eller
andra motivet behöfver då ej antagas. Kant däremot framhöll, att
frestelsen till det onda lika litet som den sinlighet, i hvilken hon
har sin yttersta förutsättning (människans vilja såsom patologiskt
bestämd) äi ett ondt, och att man följaktligen ej ur henne, utan
allena ur den mänskliga viljan kan förklara det onda, i hvilken
form det än må framträda.
Förefans således redan hos Stoikerna en svårighet att distinkt
skilja människans teoretiska och praktiska bestämdhet, så kan denna
tendens sägas vara fullständigt utförd inom den med den Stoiska
närbeslägtade, men afgjordt panteistiska världsåsigt, som i nyare
tider utvecklades af Spinoza. Uttryckligen framhålles här att ”intellectus
et voluntas idem sunt.” Då någon individuell själfständighet
här omöjligen kan tilläggas de ändliga väsendena, följer det af
sig själft, att nagon frihet i positiv bemärkelse här ej häller kan
tänkas. Alt fattas här sasom med teoretisk nödvändighet framgående
ur substansens eget begrepp. I en sådan värld finnes ingen
plats för det onda. Om något af människan fattas såsom ett ondt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
