Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tisk synpunkt nödvändig samstämmighet mellan människans sedliga
eller avtonomiska vilja å ena sidan, Guds vilja eller skapare-afsigt
med henne å den andra och i töljd häraf äfven mellan alla sedliga
inbördes, hvilka, under arbetandet hvar och en pa sin sedliga upgift
i så måtto arbeta för samma mal, förverkligandet af det, som,
låt vara från en annan sida sedt (således ej omedelbart såsom innehåll
i den sedliga viljan), just är det, som Gud vill med afseende
på människan, människan i och för Gud eller hvad Kant, i öfverensstämmelse
med dogmatikens språkbruk, benämner: Guds son[1].
En sådan samstämmighet visar sig oundgänglig, efter hvad vi nämt,
väl icke för sedlighetens giltighet såsom fordran, men för möjligheten
för människan att upfvlla denna fordran eller uptaga och
fasthål la sedligheten såsom sin viljas högsta bestämningsgrund. Människan
eger nämligen behof icke’blott af ett rent, utan jämväl af
ett totalt eller fullständigt godt. Den sedliga kan nu, då han står
i begrepp att för sedlighetens skull uppoffra sitt sinliga goda, ej
undgå att fråga sig själf, om han pa annat sätt skall erhålla något
totalt eller fullt konkret godt, hvartill ock liörer en fullständig och
varaktig befrielse från det onda. Utan ett jakande svar på denna
fråga vore frestelsen till det onda för honom rent af oöfvervinnerlig,
hvilket åter omöjligen kan vara händelsen, såvida sedelagen verkligen
skall kunna anses ställa några oafvisliga fordringar pä människans
vilja, ty ultra possum nemo obligatur[2]. Men ett godt af
den nämda beskaffenheten kan människan vinna endast om och för
så vidt hennes sedliga viljas innehåll är i full samstämmighet med
den absoluta världsordningen själf, eller, ur människans egen synpunkt,
det egentligen gudaartade hos henne, ty endast härigenom
kan den sedliga viljan sättas i samstämmighet med alla andra väsen
och med den sedlige själf. Möjligheten för människan att uptaga
och fasthålla det sedligt goda och genom detta komma tram
till ett rent och fullständigt godt beror sålunda ytterst därpå, att
Guds son blifvit människa, i den meningen, att livad det kategoriska
imperativet af människan fordrar, är till väsendet identiskt med
Guds vilja eller skapare-afsigt med henne[3].
Obestridligen är härmed ett och annat vunnet utöfver de resultat,
till hvilka Kant ansåg sig hafva kommit i och genom sin
lära om bonum consummatum, sådan den framställes i senare delen
af hans kritik af det praktiska förnuftet. Det absoluta väsendets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
