Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom resultaten af Kants teoretiska undersökningar kunna vi
därföre anföra, att människans kunskapsförmåga visserligen är grunden
till all nödvändighet i teoretiskt afseende, men att, föi att ett
fullständigt bestäm dt innehåll skall vara för handen, fordras närvaron
af något för den bestämde ytre och främmande, samt att
följaktligen i de bestämningar hos denna kunskapsförmåga, där en
sådan bestämdhet ej är tänkbar, d. v. s. med afseende på det absoluta
innehållet, där kan ej häller en fullständig verklighet anses
vara närvarande.
Hans lösning af den praktiska filosofiens hufvudproblem är analog.
Äfven här sökte han grunden till all nödvändighet i det mänskliga
subjektet (här visserligen bestämdare fattadt såsom personlighet),
tänkt ur praktisk synpunkt eller såsom fri orsak i sinnevärlden,
d. ä. såsom vilja. Ingenting framhöll han, ingenting kan erkännas
såsom ett godt utan inskränkning, utom allena en god vilja[1].
Skall någon nödvändighet kunna gälla för viljan, så måste den vara
ett uttryck för viljans eget väsen, följaktligen ej förutsätta något
för viljan ytre och främmande. Det goda måste vara godt eller
tillfredsställande för viljan blott därigenom, att viljan vill det. Den
goda viljan måste vara avtonomisk, eller ej förutsätta och behötva
något annat, än sig själf och sin egen själfbestämdhet. Detta beträffande
formen. Men klart är, att i denna vilja, såsom avtonomisk
eller i sin kausalitet (ty medveten kausalitet är, enligt Kant,
viljans begrepp)[2] fullt själfständig, uppenbarar sig en bestämdhet
af annan art, än den sinliga — en kausalitet efter frihet. Den
måste då ock fattas såsom till sitt väsen osinlig, såsom ett uttryck
af människans ens noumenon[3].
Till detta resultat leder sig Kant genom reflektion på människans
faktiskt gifna sedlighetsmedvetande, uppenbarande sig i phgtens
obestridliga faktum[4]. Häri framträder nämligen något nödvändigt
och allmängiltigt, hvilket då ock måste vara gifvet a priori
eller genom subjektets egna lagar, oberoende at dess sinliga innehåll.
°Denna bestämdhet eger för människan, hvars vilja äfven solliciteras
af ett sinligt eller tillfälligt innehåll, formen af ett kategoriskt
imperativ, en oafvislig fordran, stäld på viljan[5]. Den nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
