Vi fick vänta på Tuareg. Då man är van vid att varenda minut både natt och dag har sin orubbliga bestämmelse, blir en sådan tom tidrymd otroligt plågsam, men allting, också det värsta, har sin övergång, och till sist infann sig polisministern, så att vi kunde få tillfälle att visa vad kallocainet dög till. Jag hade knappast trott, att jag skulle behöva ta mig samman så hårt för att inte darra på handen, när ärmen veks upp på en orakad förbrytartyp i stolen framför mig, men Tuaregs små björnögon stack en i nacken så vasst, att man nästan kände sig själv placerad under sprutspetsen. I alla fall gick allt som det skulle. Mellan en rad svåra oanständigheter, som fick polisministern att dra på sin fylliga mun och därför lättade stämningen något, avlade den undersökte fullständig bekännelse inte bara om det inbrott han var anklagad för men hittills inte kunnat överbevisas om, utan också om en del andra förbrytelser, som han utfört ensam eller tillsammans med andra. Alla namn och närmare omständigheter uppgav han utan att blinka. Tuaregs näsborrar vidgade sig av välbehag.
Vi fortsatte med andra. Rissen och jag skötte omväxlande sprutan, polisministerns egen sekreterare satt vid protokollet, och för att ytterligare pröva oss hade man stuckit in en och annan oskyldig medsoldat bland de andra - det vill säga oskyldig till lagöverträdelse; i annan mening visade sig ordet mera sällan vara på sin plats, till polisministerns tydliga förtjusning. Då vi hunnit med sex personer på anmärkningsvärt kort tid, reste sig Tuareg och förklarade att han var fullt övertygad. Kallocain skulle med det snaraste få ersätta alla andra undersökningsmetoder över hela Världsstaten, förklarade han. Oss ämnade han behålla ett par dar till för att lära upp några experter för huvudstaden; dessutom ville han förutskicka, att vår uppgift när vi kom hem igen skulle bli att utbilda insprutare från alla håll och dessutom naturligtvis kallocaintillverkare i stor skala från kemistäderna. Han lämnade oss med alla tecken till gott lynne, och kort efteråt fick vi ta emot ett tjog personer, som det alltså var meningen att vi skulle lära upp. Försökspersoner stod i en lång kö utanför dörren och väntade, allesammans brottslingar direkt hitförda från rannsakningshäktet.
Redan dagen därpå kallades jag till Karrek och fick order att för tillfället lämna hela arbetet åt Rissen. I min hand lade han en rätt ansenlig pappersbunt, som bestod av licenser, rekommendationer och legitimationer av olika slag.
Jag har visst glömt berätta, att den anhållan om ny propaganda för Frivilliga offertjänsten, som jag satt ihop och lagt fram på de olika institutionerna i Kemistaden, hade blivit fulltecknad på ett par dagar och att jag tagit alla dessa underskrifter med mig för att personligen lämna fram dem på Propagandaministeriet. För säkerhets skull frågade jag Karrek om råd vart jag skulle vända mig, och han gav mig många goda anvisningar. Mina utmärkta rekommendationer skulle säkert räcka också för Tredje byrån, som sådan propaganda sorterade under. Så satt jag då snart i metro och steg ur vid Propagandeministeriets ståtliga underjordiska port.
Redan på morgonen hade jag känt att ett illamående var i antågande, och Polisministeriets personalläkare hade hällt i mig diverse läkemedel, så att jag befann mig i ett något onormalt tillstånd. Antagligen var det därför jag var så oförklarligt upprörd, då jag begärde mitt samtal med Sjunde byråns chef Lavris. I själva verket var det ju Karreks ärende jag gick i mycket högre grad än mitt eget, eftersom han ju hade verkat så särskilt intresserad för att denna nya lag kom till, av skäl som var mig fördolda. Men i mitt exalterade tillstånd hade jag en förnimmelse av att jag inte handlade på Karreks, inte heller ens på mina egna vägnar, utan att min handling var ett led i hela den väldiga Statsutvecklingen, kanske ett av de sista leden innan fulländningen var uppnådd. Jag, en obetydlig cell i den stora Statsorganismen, till på köpet själv ordentligt förgiftad, om än tillfälligt, av mångahanda pulver och droppar, var i färd med att sätta i gång ett rensningsarbete, som skulle befria Statens kropp från allt det sjuka gift som tankeförbrytarna inympade. Då jag äntligen - efter många formaliteter, kroppsvisitation, väntan - reste mig för att släppas in i Lavris' mottagningsrum, var det som om jag gick mot mitt eget reningsbad och skulle återvända fullkomligt lugn och fri från allt det asociala grums, som jag inte ville veta av och inte kännas vid och som inte var mitt men som lurade så lömskt i mina skumma vrår och som jag kunde sammanfatta under ett namn: Rissen.
Ingenting inne hos Lavris skilde rummet från tusen andra arbetsrum, om inte de vakter med höjda pistoler, som posterade här liksom hos polisministern och visade att den som arbetade där inne hörde till Statens sällsynta och dyrbara redskap. Ändå drog jag djupt efter andan, och tinningarna bultade. Den högväxta, smalhalsade kvinnan bakom skrivbordet, med huden åtstramad över mun och kinder till ett evigt ironiskt småleende, var Kalipso Lavris.
Även om inte hennes ålder varit obestämd och hennes hållning stel som hos en forntida gudabild, skulle jag nog i min feberstämning ha uppfattat henne bara som halvt mänsklig. Inte ens en stor finne, som slagit ut på vänstra sidan om hennes näsa och tydligen just höll på att nå sin fulla mognad, kunde dra ner henne till jorden i mina ögon. Fungerade hon inte som Världsstatens högsta etiska instans, eller åtminstone som den ledande kraften i Världsstatens högsta etiska instans, vilken var Propagandaministeriets sjunde byrå! I hennes ansikte kunde man inte läsa några personliga affekter som hos Tuareg, hennes orörlighet innehöll inga dolda språng som hos Karrek, mig föreföll hon vara den kristallslipade logiken själv, rentvättad från individualitetens alla tillfälligheter. Det var en feberfantasi, men i hela sin överspänning fångade den ändå Lavris' bild ganska träffande, misstänker jag.
Redan på förhand hade jag vetat, att antydningen om en lagändring inte fick göras öppet, eftersom Sjunde byrån officiellt inte hade något med den att göra. Vakterna med sina lyfta pistoler påminde mig ännu tydligare, utan att det störde mig. Mitt ärende var en nödvändighet för att inte Staten, för att inte jag skulle förgås.
Jag vet knappt hur jag störtade mig i den gamla tillrättavisningen. Medan man plockade fram mitt hemliga poliskort, fick jag vänta i ett litet extra väntrum, jag tror bortåt två timmar. Man måste lära sig detta, tänkte jag, man måste lära sig vänta. Och det gick. Ändå måste man säga, att det var raskt expedierat, då man betänker, vilka väldiga utrymmen ett sådant kortsystem över alla Världsstatens medsoldater måste fylla. Fast jag aldrig hade sett det, kunde jag mycket väl föreställa mig, att det måste ta minst en timme bara att komma igenom de väldiga salarna fram dit där kortet fanns - däremot måste självklart alltsammans vara så noggrant systematiserat, att man inte behövde leta länge, när man väl var framme - och sedan samma väg tillbaka igen. Betänkte man dessutom, att kortsystemet väl knappt befann sig på Propagandaministeriet utan hos polisen, så kunde man gott vara belåten med sina två timmars väntan.
Då jag släpptes in igen, satt Lavris och studerade mitt kort - "kort" är för resten en oegentlig benämning, snarare såg det ut som en hel liten sammanhäftad bok - och vid sidan om det en tunn papperspacke, som förmodligen innehöll beredning och betänkanden i fråga om min tillrättavisning. Det var ju begripligt nog, om hon hade glömt hela fallet, så sysselsatt som Sjunde byrån måste vara av de märkvärdigaste angivelser och spörsmål från alla delar av Världsstaten.
- Ja, sade Lavris med sin tonlösa och ändå höga röst, här har vi ert fall. På ert poliskort står, att ni redan begärt att få göra er ursäkt i radio, fast ni ännu inte har fått tillfälle. Vad är det egentligen ni vill?
- Jag har tagit fasta på orden: avslöjandet av de förra - de splittrade - är en berömvärd handling till Statens bästa, sade jag. Jag har till och med gjort en uppfinning, som gör det möjligt att avslöja dem grundligare och mer systematiskt än förr.
Och jag berättade om kallocainet så fängslande jag kunde.
- Nu, slutade jag, har man bara att vänta på en lagstiftning av mer djuplodande art än världshistorien tidigare känt: lagstiftningen mot statsfientliga tankar och känslor. Den kanske låter vänta på sig - men den kommer säkert.
Hon tycktes inte reagera för min trevare. Jag beslöt pröva samma ord som bet på Karrek.
- Vem som helst kan bli fälld av den lagen, sade jag menande och tillade först efter en mycket lång paus: Jag menar naturligtvis - vem som helst som inte är fullt lojal ända in i kärnan.
Lavris satt tyst och tankfull. Huden över kindknotorna stramades kanske åt en aning mer, och plötsligt sträckte hon ut en lång, välbildad hand, fattade varsamt en blyertspenna mellan pekfingret och tummen och nöp långsamt till så att knogarna vitnade. Utan att släppa taget såg hon upp igen och frågade:
- Var detta hela ert ärende, medsoldat?
- Det var hela mitt ärende, svarade jag. Alltså bara att rikta Sjunde byråns uppmärksamhet på en uppfinning, som kan göra det möjligt att påvisa fördömlig inre splittring, även om en sådan splittring ännu inte har blivit ett brott inför lagen. Har jag upptagit Byråns tid i onödan, är jag villig att be om ursäkt.
- Sjunde byrån tackar för er goda avsikt, svarade hon med iskall ogenomtränglighet.
Jag hälsade och avlägsnade mig, full av tvivel och fortfarande glödande av feber.
Då jag vacklade in på Tredje byrån med mina namnlistor, surrade klockan slut på arbetsdagen och jag höll på att bli omkullsprungen av utrusande. En äldre sur man satt kvar för att avsluta några uträkningar, och jag såg ingen annan råd än att vända mig till honom. Han rynkade på näsan, höll sitt sura lynne i styr inför rekommendationerna, granskade listorna och sade:
- Ettusen tvåhundra namn, säger ni? Allihop vetenskapligt förtjänstfulla? Synd att de kommer för sent. Er begäran råkar ha blivit uppfylld innan ni ens har hunnit framställa den. Från inte mindre än sju andra kemistäder har samma begäran kommit oss till handa, några redan för åtta månader sedan. En propaganda av den art ni vill ha är redan i full gång med att förberedas.
- Ingenting kan glädja mig mer, sade jag en smula besviken över att inte själv få ta del i den förtjänstfulla aktionen.
- Ni har alltså ingenting här att skaffa, sade mannen och böjde sig ner över sina sifferkolumner.
- Men vore det inte möjligt att jag fick vara med på ett hörn? ropade jag, gripen av ett övermod som febern måtte ha framkallat. Då jag bevisligen är så intresserad av saken, varför skulle jag inte få vara med om förberedelserna? Jag har mängder av rekommendationer - se här - och här - och här - - -
Han sneglade ömsom på mina förnämliga papper, ömsom på sin oskrivna kolumn; slutligen stirrade han med en suck efter den siste av byråkamraterna, som försvann ut genom dörren. Avvisa mig vågade han inte. Slutligen grep han till den utväg, som tycktes honom vara den minst tidsspillande.
- Jag ska ge er ett intyg, sade han, skrev ner några rader på maskin, grep hastigt en stor stämpel, Tredje byråns, tryckte den under det skrivna och räckte mig papperet.
- Filmstudiopalatset klockan tjugu i kväll, sade han. Inte vet
jag vad de har för sig, men något är det väl alltid. Det går nog.
Ingen människa vet vem jag är, men stämpeln känner de igen. - Så, är
ni nöjd nu? - Hoppas bara att jag inte har gjort något galet - -
-
