Muilis mottagning befann sig inte inom vår laboratoriebyggnad, men man behövde inte gå upp till jordytan för att komma dit: genom en gång tre trappor ner kom man direkt över till den byggnad, där laboratoriekontoren arbetade, och sedan man visat sitt identitetskort och en sekreterare per telefon förvissat sig om att man var väntad, fördes man vidare. Inom tjugufem minuter stod vi inför Muili, en järngrå och mycket mager man av sjukligt utseende. Han såg knappast på oss. Hans röst var låg, som om han knappt orkade tala, och ändå fanns där inte en ton, som inte var helt och hållet order. Den mannen var inte van att lyssna på någon annan, om det inte gällde svar på direkta frågor.
- Medsoldater Edo Rissen och Leo Kall, sade han, ni är kallade till annan ort. Det arbete ni håller på med lägger ni ner. Inom en timme väntar er en polisvakt, som för er till avgångsorten. Allt är klart med er tillfälliga permission från militär- och polistjänst. Förstått?
- Ja, min chef, svarade Rissen och jag på en gång. Tysta återvände vi till laboratoriet för att ställa i ordning efter oss, duscha och ta på oss fritidsuniformen. Var sin liten box för resan hade vi stående och dessutom en låda med kallocainutensilier, så som Karrek givit order om. På utsatt tid hämtades vi också av två tystlåtna polismän och fördes i metro till vår bestämmelseort.
Min beundran för Karrek steg ytterligare. Sannerligen raskt marscherat! Knappt mer än ett dygn hade gått, sedan han gav sig av, och redan hade han utverkat vad han ville. Mannen var en makt, och inte bara i Kemistaden n:r 4, efter vad det tycktes.
Då vi steg upp ur metron, visade det sig att vårt mål var en hangar. En rysning av jublande äventyrslust gick genom alla mina lemmar. Hur långt skulle vi egentligen? Till huvudstaden? Jag, som aldrig varit utanför Kemistaden n:r 4, greps av den vildaste spänning.
Tillsammans med en skara andra passagerare steg vi in i det väl upplysta planet, polismännen låste och plomberade dörren, och av motorns surr förstod vi att vi höjde oss över jorden. Jag tog fram senaste numret av Kemisk Tidskrift ur min box, Rissen likaså, men jag märkte, att han liksom jag ofta lutade sig tillbaka och lät tankarna flyga kring annat än uppsatserna och meddelandena i häftet. Själv försökte jag åtminstone slå ner min nyfikenhet, så fort den stack upp huvudet. På film hade jag naturligtvis sett gula åkrar, gröna ängar, skogar, betande får och kor, till och med flygbilder, så jag hade strängt taget ingenting att vara nyfiken på, och ändå hade jag att kämpa med en löjlig och barnslig önskan, att planet skulle haft något enda litet titthål, som man i hemlighet kunde sett ut igenom - inte därför att jag menade att spionera, utan av ren barnslig nyfikenhet. Men jag visste åtminstone samtidigt, att detta var en farlig tendens. Visserligen skulle jag väl aldrig nått så långt i vetenskapen om inte en viss nyfikenhet drivit mig in i materiens mysterier - å andra sidan var det en drivkraft på gott och ont och kunde locka en in i fara och brott. Jag undrade, om Rissen hade samma böjelser och önskningar att kämpa emot - om han nu överhuvudtaget kämpade! Han var väl inte en sådan som kämpade, han med sin brist på disciplin. Jag fick den föreställningen, att han satt där, alldeles utan kamp eller skam, och önskade att planet helt och hållet skulle varit av glas... En mycket träffande föreställning, tänkte jag, sådan var den mannen. Om jag kunde använda kallocain för mitt privatnöje - -
Jag hade slumrat till, då jag kände en lätt stöt på armbågen. Där stod konduktören och serverade mig kvällsmat - också det var det sörjt för. Jag såg på mitt armbandsur: vi hade redan flugit i fem timmar och var tydligen ännu ett gott stycke från målet, eftersom vi inte kunde vänta med maten tills vi kom fram. Jag räknade rätt: vi hade tre timmar kvar. Om man inte bara vetat tiden, utan också planets hastighet, kunde man lätt räknat ut avståndet mellan Kemistaden n:r 4 och den ort vi färdades till, vilken den nu var. Lyckligtvis hölls planets hastighet strängt hemlig, så att inga spioner kunde dra några geografiska slutsatser. Det enda man kunde ana var att hastigheten var mycket hög och avståndet alltså - mycket stort. Riktningen kunde vi naturligtvis inte heller sluta oss till; att det var svalt, till och med kallt efter Kemistadens begrepp, betydde ju ingenting annat än att vi var högt uppe.
Då vi äntligen sänkt oss och motorn stannat, låstes dörren upp av
en liten trupp polis, som sedan delade på sig och tog hand om de olika
passagerarna. (Antagligen var alla där i viktiga ärenden, väntade och
anmälda, kanske kallade som vi.) Rissen och jag fördes ner i polis-
och militärmetron, där vår vagn med otrolig hastighet slungades fram
till en station med namnet Polispalatset. Vi anade att vi befann oss
i huvudstaden. Genom en underjordisk port fördes vi in i ett förrum,
där vi kroppsvisiterades och vårt bagage genomsöktes, och sedan upp
till ett slags små enkla men fullt användbara hytter, där vi skulle
sova.
