Experimentet tog genast en ganska hotande vändning. Redan mycket tidigt på förmiddagen ringde vi till polishuset för att höra om något inträffat, och ändå var vi tydligen för sent ute. I inte mindre än nio fall av de tio hade makarna angivit sina makar. Om den tionde kanske redan också var på väg, var inte gott att säga - i varje fall var häktningsorder utfärdad, och vi kunde vänta personen i fråga till vårt laboratorium om två tre timmar.
Inga ljusa utsikter precis. Jag måste medge, att jag var en smula överraskad över hur lojala över lag och hur snabba i vändningarna alla dessa makar hade visat sig vara - enbart glädjande naturligtvis, om det bara inte hade gällt experimentet. Säkert var att försöket måste upprepas. Åtminstone några säkra fall borde vi kunna lägga fram, innan uppfinningen kunde användas av Staten.
Vi skickade alltså efter en ny tiomannagrupp gifta försökspersoner, och jag upprepade mitt lilla tal från i går. Allt gick till på precis samma sätt, enda skillnaden var den, att allesammans var ändå värre däran den här gången - ett par kom till och med skumpande på kryckor och en med bandage om hela huvudet. Det må ju vara, att de gifta försökspersonerna överhuvudtaget är få, och just i det här experimentet betydde kryckorna plus minus noll - men ändå! På sista tiden hade bristen på försökspersoner gjort sig allt kännbarare. Självklart konsumerades de under årens lopp, och något måste göras, om arbetet alls skulle kunna fortsättas som förr. Så fort de avlägsnat sig ur rummet, brast jag ut:
- Men det är ju skandal! Snart kommer personalen här att tryta fullständigt! Vi får experimentera med döende och sinnesrubbade! Vore det inte på tiden att myndigheterna snart satte i gång en kampanj igen, en sådan som vårt första nummer talade om, för att fylla ut de glesnande lederna?
- Ingenting hindrar er från att klaga, sade Rissen och ryckte på axlarna.
Jag fick en idé. Naturligtvis, och med rätta, kunde inte myndigheterna lägga någon vikt vid en enskild medsoldats klagoskrivelse. Däremot kunde man mycket väl sätta i gång med en insamling av namn från alla stadens laboratorier, där försökspersoner användes och där man alltså måste ha märkt bristen. Jag beslöt använda första kväll då jag inte var för trött, i värsta fall en ledig kväll, till att formulera en sådan skrivelse, som sedan kunde dupliceras och skickas omkring till de olika institutionerna. Företagsamhet av sådan art kunde ju omöjligt vara annat än meriterande, tänkte jag.
Timmarna innan den häktade anlände gick åt till ett slags förhör, som Rissen satte i gång, angående kallocainet och dess närmare släktingar bland preparaten ur kemisk och medicinsk synpunkt. Skicklig i sitt fack var han, det kunde jag inte neka till. Jag tror jag klarade det hela ganska bra, och jag var förvånad att han överhuvudtaget ansåg mig värdig ett sådant förhör. Var det hans mening att förklara mig kompetent för någon högre post? Rent objektivt sett var jag det säkert, och ändå... Mig föreföll det som om han nödvändigt borde ha känt min misstro som en krypning i skinnet och svarat med samma mynt. Med starkt inre förbehåll tog jag emot hans vänlighet. Vad han hoppades eller fordrade av mig i framtiden var omöjligt att gissa. Någon falsk säkerhet ämnade jag i varje fall inte låta mig invaggas i.
Då den utsatta tiden närmade sig, steg en man i polisuniform in och anmälde polischefen Karrek själv. Så stort var alltså hans intresse! Självfallet var det en heder för hela institutionen men i all synnerhet för mig, att en så mäktig man infann sig till mitt experiment. Med en något ironisk min - förmodligen tyckte han själv, att han blottade sin nyfikenhet för ogenerat - slog han sig ner i stolen vi satte fram åt honom. En kort stund senare fördes den häktade in, en ganska ung, späd och en smula tärd liten kvinna. Antingen måste hon ha varit ovanligt vithyllt av naturen, eller också berodde den vita ansiktsfärgen på spänning.
- Ni har skickat av en angivelse till polisen? frågade jag för säkerhets skull.
- Nej, sade hon häpen och blev en aning genomskinligare. (Blekare kunde hon inte gärna bli.)
- Och ni har heller ingenting att bekänna? frågade Rissen.
- Nej! (Nu var rösten alldeles stadig igen, utan en ton av överraskning.)
- Ni är anklagad för delaktighet i statsförräderi. Tänk efter väl: har ingen person som står er nära nämnt något om statsförrädiska stämplingar?
- Nej! svarade hon mycket bestämt.
Jag drog en suck av lättnad. Antingen det var av brottslighet eller av ren långsamhet hon hade underlåtit att anmäla sin man i tid - nu var hon i varje fall inte hågad att bekänna. Förmodligen var hon rädd. Hennes strama hållning och sammanbitna min skulle under vanliga förhållanden låtit ana en tapper och energisk medsoldat. Nu gav de henne ett trotsigt och upproriskt utseende. Jag höll nästan på att småle, när jag tänkte på vilken utspekulerad illusion hon gömde som en dyrbar hemlighet och på hur vi skulle tvinga den ifrån henne - vi, som visste, vad den var värd... Ännu mer, när man tänkte på hur mycket väsen för ingenting hon redan hade upplevt, förd med extra hastighet i plomberad vagn på metrons understa bana, polis- och militärbanan, och försedd med munkavle och handbojor, dessutom bevakad av två polismän - som det brukades, då en statsförrädare forslades någonstans. Men mitt småleende hann aldrig fram i dagsljuset. Även om själva historien var lögn och hela undersökningen en komedi - hennes delaktighet var i varje fall äkta, och lika brottslig antingen den berodde på ont uppsåt eller slarv.
Då hon sattes i stolen, var hon nära att svimma. Antagligen tog hon mitt oskyldiga laboratorium för en tortyrkammare, där vi nu skulle försöka pressa ur henne vad hon inte ville säga. Medan Rissen hävde hennes svimning, gav jag henne en spruta, och under tystnad väntade vi alla tre, polischefen, Rissen och jag.
Av denna späda och skrämda försöksperson, som ju inte ens var yrkesman utan amatör, om man får använda ett så hängivet uttryck, kunde ju lite var ha väntat sig en liknande gråtreaktion som av n:r 135, mitt första offer. Men det blev snarast tvärtom. De stela och spända dragen löste sig sakta, oändligt sakta i en inåtvänd barnslig klarhet. Vecken i den tunga pannan slätades ut. Över de magra kinderna, de utstående kindknotorna gled överraskande nog ett nästan lyckligt leende. Med ett ryck rätade hon upp sig i stolen, öppnade ögonen på vid gavel och drog ett djupt andetag. En lång stund satt hon tyst, tills jag började bli rädd att mitt kallocain ändå till sist skulle visa sig otillförlitligt.
- Nej, det finns ju ingenting att vara rädd för, sade hon till slut i undrande och lättad ton. - Han måste ju veta det också. Inte smärtor, inte döden. Inte någonting. Han vet det. Varför skulle jag inte säga det då? Varför ville jag inte tala om detta också? Ja visst, han berättade det för mig, i går kväll talade han om det - och nu förstår jag, att han visste väl redan då vad jag inte har vetat förrän nu: att det inte finns något att vara rädd för. Men att han visste det, när han talade med mig. Jag kommer aldrig att glömma det. Att han vågade. Jag skulle aldrig vågat. Men det är mitt livs stolthet att han vågade, och jag kommer att vara tacksam hela mitt liv, jag kommer att leva av tacksamhet för att göra detsamma tillbaka.
- Vad var det han vågade? sköt jag in, ivrig att komma till saken.
- Tala med mig. Om något som jag inte skulle vågat...
- Och vad talade han om då?
- Det gör detsamma. Det betyder ingenting. Något dumt. Någon som ville ha upplysningar av honom, kartskisser, och betala honom pengar för det. Han har inte gjort det än. Han sa, att han tänkte göra det, men jag förstår det inte. Jag skulle aldrig göra det. Men att han ville tala med mig om det - jag vill tala vidare med honom. Antingen kommer han att förstå mig, eller också kommer jag att förstå honom. Vi kommer att förstå varandra och handla tillsammans när vi handlar. Jag är med honom. Hos honom har jag ingenting att vara rädd för. Han var inte rädd för mig.
- Kartskisser? Men vet ni inte, att alla försök att göra kartor av vad slag det vara månde är strängt förbjudna och betraktas som statsförräderi?
- Jo - jo, visst vet jag det - jag säger ju att jag inte förstår honom, svarade hon otåligt. Men vi ska förstå varandra. Jag honom eller han mig. Sen ska vi handla tillsammans. Begriper ni inte det: jag har varit rädd för honom. Och han var inte rädd för mig. Eftersom han talade om detta. Och han har ingen orsak heller. Han ska aldrig få någon orsak. Aldrig. Jag förstod att det var det jag hade...
- Alltså, avbröt jag med en häftighet, som jag egentligen inte hade någon grund till, alltså: han hade avtalat med någon att sälja kartskisser. Vad för kartskisser?
- Över laboratorierna, svarade hon likgiltigt. Men jag förstod att det var det jag hade...
- Och ni visste att det var statsförräderi? Och att det var delaktighet i statsförräderi att ni inte anmälde honom?
- Ja ja. Men det andra var viktigare...
- Vet ni något om mannen som ville ha kartskisserna?
- Jag frågade ju, men han visste inte mycket själv. Han satt bredvid honom i metron och sa att han skulle dyka upp igen, men ville inte säga var och när, bara att han skulle betala då, när han fick skisserna. Innan dess måste vi ha kommit till enighet...
- Det är ju nog, det här, sade jag, halvt vänd till Rissen, halvt till polischefen. Vi har lyckats få ur henne alla uppgifter mannen hade fått i uppdrag att lämna. Resten är ju oväsentligheter.
- Det är verkligen intressant, sade polischefen. Ytterst intressent. Skulle man verkligen få folk så öppenhjärtiga med så enkla medel? Men ni måste förlåta mig, att jag är en skeptisk natur. Naturligtvis litar jag fullständigt på er heder och noggrannhet, naturligtvis, fullständigt. Och ändå skulle jag gärna vilja vara med ett par gånger till. Missuppfatta det inte, medsoldater. Att polisen är intresserad av er uppfinning är ju rimligt.
Med största glädje hälsade vi honom välkommen när han önskade och passade samtidigt på att lämna honom förteckningen på de nya försökspersonerna. Måtte nu inte den gruppen bli utsatt för lika stor manspillan som den förra! tänkte jag. Knappt hade tanken blivit medveten för mig, innan jag genomilades av skräck: här stod jag alltså och önskade att ett visst antal personer skulle vara förrädiskt sinnade medsoldater... Rissens ord från i går dök upp för mig: ingen medsoldat över fyrti har gott samvete. Och genast brusade jag upp i häftig ovilja mot Rissen, som om det varit han, som tvingat mig till en statsfientlig önskan. På ett sätt hade jag kanske rätt - inte så, att själva min önskan var hans verk - men så, att jag utan hans ord kanske aldrig skulle tänkt på motsättningen.
Kvinnan i stolen rörde sig med ett kvidande, och Rissen räckte henne kamferglaset.
Plötsligt sprang hon upp med ett skrik. Hon krökte sig i skräck, satte händerna för munnen och började jämra sig högljutt. Hon hade kommit till den punkt, då hon åter var vid sina sinnens fulla bruk och insåg vad hon gjort.
Synen var hemsk och sorglig, men fyllde mig ändå med en viss tillfredsställelse. Nyss, då hon satt där i barnslig sorglöshet, hade jag mot min vilja andats djupare och lugnare än vanligt. Hon utstrålade ett slags vila, som påminde mig om sömn - jag vet för resten inte ens om jag själv brukar vila så när jag sover, och så mycket mindre då i vaket tillstånd. Där hade hon suttit och trott sig i lugn hos en annan, hos sin man - och han hade redan svikit henne, han hade svikit henne från början - och nu hade hon också svikit honom utan att mena det. Lika overkligt som hans brott hade varit, lika overklig var också hennes trygghet nyss, och lika overklig var hennes skräck nu. Jag kom att tänka på Fata Morgana, som ökenvandraren ser över saltskorporna: palmer, oaser, källor - i värsta fall böjer han sig ner, dricker ur saltpölarna och förgås. Så hade hon gjort, tänkte jag, och sådan är alltid drycken som vi sörplar i oss ur asociala, individualsentimentala källor. En illusion, en farlig illusion.
Det slog mig, att hon borde få veta hela sanningen, inte för att slippa undan sin vilda ånger, utan för att inse hela intigheten i den korta trygghet hon hyst.
- Lugna er, sade jag. Ni har ingen orsak att klaga, åtminstone inte för er mans skull. Märk vad jag nu säger: er man har aldrig träffat den där karlen. Han är fullkomligt oskyldig. Hela historien har han berättat på uppdrag av oss. Det var ett experiment - med er!
Hon stirrade på mig och tycktes inte fatta.
- Hela spionhistorien är lögn, upprepade jag och kunde inte undertrycka ett småleende, fast jag egentligen inte tyckte det var något att småle åt. Er mans förtroende i går var inget förtroende. Det var på order han handlade.
Ett ögonblick såg det ut som om hon tänkte svimma igen, men så stelnade hon till och rätade upp sig. Där stod hon smal och förstenad mitt på golvet utan att ta ett steg fram eller tillbaka. Jag hade ingenting mer att säga henne, men kunde inte ta mina ögon ifrån henne. Som hon nu stod där, sluten och stelnad som ett dött ting, utan en droppe kvar av sin lyckliga trygghet nyss, väckte hon ett häftigt medlidande hos mig. Det var en svaghet att skämmas över, men det var mig för starkt. Jag glömde polischefen, jag glömde Rissen, och jag svämmades över av en oklar önskan att låta henne förstå, att jag hade det som hon nu... Ur denna smärtsamma sekund av dvala vaknade jag upp, då polischefen sade:
- Jag anser, att kvinnan fortfarande bör hållas häktad. Förräderiet självt var visserligen låtsat, men delaktigheten var så verklig den kunde vara. Å andra sidan kan vi ju inte på rak arm fälla några domar, utan det får ordnas lite mer lagligt.
- Omöjligt! ropade Rissen förvirrad. Tänk på att det är ett experiment, att det gäller våra anställda, eller rättare sagt deras makar...
- Hur skulle jag kunna ta hänsyn till det? frågade Karrek skrattande.
För en gångs skull stod jag helt och hållet på Rissens sida.
- En sådan häktning kommer ovillkorligen ut, sade jag, till och med om vi avskedar hennes man och anställer honom på annat håll - vilket är svårt nog med offertjänstare, nedsatta till hälsan som de är - till och med då kommer historien ut, och nyrekryteringen inom yrket, som redan förut är så dålig, sjunker förmodligen katastrofalt. Jag ber er, för det helas skull, låt den häktningen vara!
- Ni överdriver, svarade Karrek. Historien behöver visst inte komma ut. Varför skulle hennes man anställas på annat håll? Han kan utmärkt väl råka ut för en olyckshändelse på hemvägen.
- Det kan inte vara er mening att ta ifrån oss en av våra få och dyrbara försökspersoner, svarade jag klagande. Vad kvinnan beträffar är hon inte farlig mer: en annan gång kommer hon inte att ta emot förtroenden så lättsinnigt. För resten, tillade jag med ett plötsligt infall, om ni häktar vår försöksperson, så innebär det att ni redan gjort kallocain till lagligt undersökningsmedel, och det ansåg ni ju var för tidigt, min chef...
Polischefen knep ihop ögonen till smala strimmor, smålog spetsigt och ändå vänligt och sade som man talar till ett barn:
- Ser man på, ni har talets och logikens gåva ni. För laboratoriets skull skänker jag efter min häktning, jag har inget personligt nöje av den. Jag måste gå nu (han såg på sin klocka), men jag kommer igen till nya experiment.
Han gick, och kvinnan löstes ur sina handbojor och släpptes. Både för laboratoriets och för hennes skull drog jag en suck av lättnad. Då hon fördes ut, gick hon stelt som en sömngångerska, och för andra gången jagade hon en fasans tanke genom min hjärna: om jag nu ändå hade räknat fel, om mitt kallocain skulle visa sig ha samma dåliga efterverkningar som dess föregångare, kanske inte alltid, men på särskilt ömtåliga nervsystem? Men jag lugnade mig, och ingen av mina onda aningar slog in. Genom hennes man fick jag senare veta, att hon verkade fullt normal, om än något inbundnare än förr. Fast inbunden har hon då alltid varit, tillade han.
Då vi var ensamma igen, sade Rissen:
- Där hade ni grodden till ett annat slags gemenskap.
- Gemenskap? frågade jag häpen. Hur så?
- Hos henne, kvinnan.
- Å! sade jag alltmer förvånad. Men den sortens gemenskap - ja, ni har rätt, min chef, en grodd till gemenskap kan man kanske kalla det - men inte mer heller! Den sortens gemenskap fanns ju redan under stenåldern! I våra dagar är den ett rudiment, och ett skadligt rudiment. Är det inte så?
- Hm, sade han bara.
- Men det här fallet var väl just ett skolexempel på vart det leder, om de enskilda är för fast knutna till varandra! vädjade jag bevekande. Då brister lätt det viktigaste bandet av alla, bandet till Staten!
- Hm, sade han igen. Och ett ögonblick senare: Kanske det inte var så dumt att leva under stenåldern.
- En smaksak förstås. Föredrar man allas strid mot alla framför den välorganiserade Staten, byggd på inbördes hjälp - då var det kanske riktigt trevligt att leva under stenåldern. Egentligen är det en lustig tanke, att det finns neanderthalare mitt ibland oss...
Jag hade nog menat honom, men jag blev rädd då jag sagt det, så jag tillade:
- Jag menar naturligtvis den där kvinnan. Nog verkade det som om
han vände sig bort för att inte visa att han smålog. Förargligt vad
det kan slippa ur en alldeles utan kallocain, tänkte jag.
