Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
voro. förlofvade. Han hade anförtrott henne
alla sina vilda idéer; och det roade henne på
visst sätt att höra dessa himmelskriande mot-
satser till allt hvad hon hade lärt sig och var
öfvertygad om. Endast när det blef allt för
galet, skrattade hon åt honom och påstod att
det ej kunde vara hans allvar.
Något af det, som tilltalade Clara mest,
var qvinnans emancipation; hon lyssnade upp-
märksamt, när han i vredeglödande ord for ut
emot mannen, som under årtusendens brutali-
tet hade trälbundit och förorättat qvinnan; och
när han skildrade deras framtid och dem själf-
va som ett lika berättigadt rådslående par, då
smög sig Clara intill honom: »Vill du lofva
att alltid vara så mot mig, Abraham?»
Alla hans löften och uppriktiga försäk-
ringar! Hade han då brutit dem”?
Nej, det tyckte han inte; han visste med
sig, att han ärligt hade sträfvat att göra de-
ras samlif fredligt och vackert; men Clara var
bortskämd, det kunde icke nekas; sådana af-
skyvärda scener som den i qväll borde han
icke tåla.
Han ville ej heller tåla detta längre; nu
väntade hon honom, det visste han, beredd till
försoning, när han först hade ödmjukat sig
tillräckligt; men Abraham svor på, att han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
