Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag skall aldrig glömma den heder ni gjort mig»,
sade hon, »ofta i svåra stunder skall jag minnas den
och vara tröstad. Men det är inte den rätta känslan
som förenar oss, den kan ju hålla ändå–på
annat sätt — för hela lifvet–-Nu tror jag det
kör fram.»
Hon gick sakta före honom ut i matsalen. Han
tog tyst kappan från stolen och svepte om henne. De
gingo utför trappan tillsammans, och han kiiäppte
fot-sacken. I sista ögonblicket fick hon en lust att hålla
honom kvar och trösta honom. Men kusken snärtade
till med piskan, och det bar af. Sällskapet nalkades
långt nere från parken. På Evas kinder brann
förödmjukelsens rodnad. »Det var bara den der pisksnärten,
som räddade mig», hviskade det i hennes inre, och hon
tänkte åter med ett uns medlidande på det der
vindsrummet och på den, som icke blifvit räddad af
tillfälligheter. Hur nära hade hon icke varit hela tiden
att sälja sig för skönhet, rang och rikedom — kanske
också för en känsla af tillgifvenhet, som hade tycke af
kärlek, medan hon dock visste, att hon hade en annans
bild i sitt hjärta.
Svårast af allt var medvetandet om att hafva så
illa lönat all deras godhet mot henne. Som en äkta
kvinna visste hon, hur lätt det är att utsläcka kärleken
i ett hjärta. Tusen medel finnas att förjaga den. Men
hon hade icke begagnat dem. Tröts sin sträfhet och
sin tillbakadragenhet hade hon uppmuntrat, sista
gången hade hon till och med lekt. Hon .gaf sig helt och
hållet skyldig, ja, hon till och med öfverdref i sin sorg
öfver hans felslagna förhoppningar. Och grefvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
