Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* * JULFRID * *
thomas de witt talmage.
ortar af pärlor, grundvalar af ametist, troner och
herradömen upptyfta icke min själ så, som tanken på att vi
där ofvan hafva vårt hem. Äro vi en gång där, må sedan de
jordiska sorgerna tjuta som stormen och dåna som åskan. Må troner
skakas och kejsare växla. Må världen dö under våldsamma
jordbäfningar och begrafvas under sfärernas sorgesång. Må de eviga
tidsåldrarna rulla i oemotståndligt lopp — hemma! Ingen sorg,
ingen gråt, ingen död — hem! Sköna hem, ljufliga hem, eviga
hem, ett hem med hvarandra, ett hem med
änglarna, ett hem med Gud.»
»En afton då jag låg och hvilade mig,
emedan jag var trött, drömde jag, halft
vaken, halft sofvande denna dröm: Jag tyckte
att jag var i ett fjärran land. Det var ej
Persien, ehuru mer än orientalisk lyx
smyckade dess städer. Det var ej ett tropiskt
land, ehuru mer än Italiens ljufhet fyllde
luften. Och jag vandrade omkring, blickande
efter törnen och nässlor, men jag fann inga
sådana växande där, och jag såg solen gå upp
och väntade att få se den sjunka, men den
sänkte sig ej. Och jag såg folk i
högtidsdräkt och sade: »När skola de taga af sig
denna och taga på sig arbetskläderna och
stiga ned i grufvan eller svettas i smedjan?»
Men till min förvåning togo de aldrig af sig
högtidsdräkten. Och jag vandrade omkring
i utkanterna af staden för att finna platsen,
där de döda sofvo, och jag såg öfverallt ut
efter vägarna vackra kullar, där de döda
tycktes sofva som ljufvast, och jag såg torn
och slott, men ingen mausolé, intet monument, inga hvita
mar-morvårdar. Och jag gick in i den stora stadens tempel och
frågade: »Hvar tillbedja de fattige? Och hvar äro de hårda bänkarna,
på hvilka de sitta?» Och jag fick till svar: »Vi hafva inga fattiga
i detta land.» Och då vandrade jag ut för att finna de eländas
kyffen, och jag fann hus af elfenben och guld, men icke en tår
kunde jag se, icke en suck kunde jag höra, jag var som förvirrad
och satte mig ned under grenarna af ett stort träd och sade:
»Hvar är jag, och hvad är det jag ser?» Och fram emellan lof-
ven och upp för de blomsterprydda stigarna och öfver de klara
floderna kom en skön grupp, som samlade sig rundt omkring mig.
Och då jag hörde dem komma, tyckte jag, att jag kände igen
deras steg, ocli då de sjöngo, tyckte jag mig känna igen deras röster,
men de voro klädda i en högtidsdräkt, sådan som jag aldrig förut
sett, och jag drog mig undan såsom en främling för främlingar.
Men då de åter slogo ihop händerna och ropade: »Välkommen,
välkommen!», då försvann hela hemligheten, och jag fann, att
tiden hade gått och evigheten kommit, och
vi voro åter tillsammans i vårt nya liem i
himmelen.
Och jag såg mig omkring sägande:
»Äro vi alla här?» Och röster af många
generationer svarade: »Alla här». Och
under det tårar af glädje runnö utför våra
kinder och Libanons cedrar klappade i händerna
och det från tornen i staden hördes ringa
»välkommen», begynte vi alla att jubla och
sjunga: »Hemma — o, hemma, hemma,
hemma!»
Så skref för omkring femton år sedan
d:r Talmage, känd såsom en af Amerikas,
ja världens störste evangeliske predikanter
och hvars porträtt vi här ofvan återgifva.
Nu tillhör han icke mer den stridande
församlingen på jorden, ty han har i år blifvit
hemförlofvad. Han har fått gå hem — hem
till det sköna land, som är Guds vänners
land, dit släkten stor skall samlas från jordens alla folk släkter
och tungomål, inför den hvita tronen, i ren ocli helig skrud inför
Gud och Lammet, evigt lofsjungande Guds stora kärlek i Kristus
Jesus.
Det är i ett ljuft paradis, i ljusets underbart sköna rike, de
»heliga boningarne», som Guds folk en gång skola mötas och evigt
förbrödras. — O, det är ett stort och härligt mål för vårt lif,
hvilket dagligen bör vara vår åstundan att väl hinna fram till!
O. B—g.
Lycka.
Jag vet det icke, men det
förekommer mig som om
konstnären, hvilken målat den tafla,
hvaraf vidstående utgör en
reproduktion, därmed velat gifva en
symbol af lyckan, af den lycka,
som födes af ett förnöjdt sinne.
Åtminstone har detta kunnat
vara konstnärens mening, när
han målade taflan.
Man har på många olika sätt
symboliserat lyckan, och man
har mången gång därvid sträfvat efter att låta henne framträda i
någon gestalt så fantastisk, att man liksom velat säga: far icke
efter henne, det ligger utom det möjligas gränser att hinna upp
henne. Så bör det dock icke vara. Man bör icke bedrifva
narrspel med människan. Man bör icke ingifva henne den tron, att
lyckan är något, som dansar i väg på ett klot och försvinner, ty
bibringas människan en sådan uppfattning, införes hon i
pessimismens mörka natt, och hennes tillvaro skall bli hård och kall och
kanske föra henne till förtviflan.
Nej, låtom oss i stället ständigt göra den meningen gällande,
att lyckan är icke någon fata morgana utan något verkligt, som
kan vinnas äfven under jordelifvet. Må man säga: lyckan står
verkligen att vinna. Det beror på dig själf om du skall komma i
åtnjutande däraf. Gud vill lyckliggöra alla människor, blott de
vilja mottaga lyckan ur hans hand.
När jag säger, att konstnären, på grund af hvilkens snille
denna tafla tillkommit, med densamma kunnat symbolisera lyckan,
gör jag det, besjälad af de tankar, jag här ofvan uttalat. Han liar
- 25 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
